Med det sagt, det är nästan omöjligt att göra en objektiv bedömning av den här konserten. Guns N’ Roses är ett av musikhistoriens mest mytomspunna band, med en rasande destruktiv karriärspiral, djupt infekterade personliga konflikter inom bandet och en manipulativ sångare med en egoismkaliber som ligger utanför all mätbarhet. Vad man tycker om Guns och deras återförening bygger så oerhört mycket på vad man har för relation till bandet och alla år som gått.
Men oavsett vilket, när basgången till ”It’s so easy” mullrar igång och Axl springer ut i solglasögon och en av kvällens många horribla scenutstyrslar, tar bubblet över hela kroppen. Sedan käftsmäller de till med ”Mr. Brownstone”, också den från debutskivan ”Appetite for destruction” från 1987.
Guns N’Roses på scen 2017 är överdådigt och färgglatt. Låtvalen är lite underliga ibland och ”Chinese Democracy”-låtarna håller inte alls samma kvalitet som det andra materialet. Men givetvis var det ett krav från Axl, och det kan man ju också förstå. I övrigt bjuder de på den ena dängan efter den andra: Axl vid en flygel i ”November rain”, ”Civil war” och inte minst min egna favorit ”My Michelle.” Och det låter överraskande mäktigt.
På turnén 2006 när Axl åkte runt under namnet Guns N'Roses med andra musiker sjöng han så illa att både mina trumhinnor och mitt huvud höll på att explodera. Så jag hade minst sagt låga förväntningar på hans röst. Men den oron kom på skam. Visst, det var lite surt ibland, han kom inte upp de högsta tonerna och visslingarna behövde man inte ens fundera över om de var förinspelade eller inte. Men det är bara små skönhetsfläckar. Man får ha i åtanke att Axl Roses sätt att sjunga är väldigt krävande och att ändå hålla så pass hög nivå under en sådan lång spelning är imponerande. I näst sista extranumret ”Patience” drog han till med kanske kvällens bästa sånginsats och höll ut sitt klassiska ”ah-ah-ah-ah” så länge att de i vårt sällskap som sjöng med tappade andan när de försökte hålla takt.
Med 30 låtar är gårdagens spelning bland de längsta på turnén. Axl Rose såg ut att ha kul. Han bjöd inte på många mellansnack, men passade på driva med sig själv och sin historia: ”I’m pretty good at being an asshole, and you gotta stick to what you’re good at, right?” Och när han försöker få igång den klassiska allsången i covern på Bob Dylans ”Knockin’ on heaven’s door” vill Slash och Richard Fortus inte sluta sola, varpå Axl med ett syrligt flin kommenterar: ”This is what musicians like to refer to as jam. I think they’re jamming right now.”
Och det jammades en hel del. Lite väl mycket. Jag skulle drista mig till att vilja införa ett förbud mot att spela så länge som tre timmar. Det är få rockband, eller artister överhuvudtaget, som klarar av att hålla energin och kvaliteten uppe på scen under så lång tid. Guns N’Roses är inget undantag. De har i och för sig alltid kört många solon och covers, men jag går inte på Guns N’Roses för att höra Pink Floyd, The Who eller ens Misfits – även om det alltid är en fröjd att höra Duff McKagans röst. (Tolkningen av Soundgardens ”Black hole sun” till hyllning av nyligen avlidne Chris Cornell har jag dock inga problem med alls.)
Om de kortat ner setet till 1,45 och bara kört eget material hade gårdagen hade kunnat kvala in på mina topp tio bästa konserter någonsin – för så bra lät det emellanåt. Energin och bettet i Appetitelåtarna var magiskt.
Of all the bands in the world, this is definitely one of them!