I programmet Tack för musiken 2011 frågade Niklas Strömstedt sin artistkollega:

– Varför tror du att du är mycket kreddigare än jag?

Bra fråga. Han och Orup är lika gamla och har liknande karriärer bakom sig. Ändå finns det nåt med Orup som känns lite... ballare på nåt sätt.

Orup funderade.

– Jag är mycket smalare än dig, sa han sen. Och så ser jag ut som jag knarkar.

Kanske ligger det nåt i det. Orup är onekligen en oförskämt stilig 57-åring.

Men kanske är det ändå något annat. Han har visserligen en av Sveriges bästa falsettröster, och han kan bevisligen skriva hitlåtar som blivit moderna klassiker.

Kanske är det framför allt hans säregna sätt att skriva om kärlek som griper tag i oss.                                                                              

På skivomslagen kan vi läsa fantasiväckande titlar som ”Uppringd och andfådd”, ”Alla bilar tuta”, eller den tvetydiga ”Jag kommer över dig”. Så skulle aldrig Niklas Strömstedt formulera sig.

– Jag har tre låtar som jag brukar variera mellan, sade Orup i Tack för musiken. Ett: Pojke vill ha flicka, flicka vill inte ha pojke, pojke blir galen. Två: Pojke har flicka, flicka lämnar honom. Han blir galen. Tre: Pojke har ingen flicka alls. Och blir galen.

I Orups universum är vi alla pojkar och flickor, oavsett ålder och status. Det är ingen slump att hans första samlingsalbum, utgivet i mitten av 90-talet, fick titeln ”Flickor Förr & Nu”.

Och pojkarna är väldigt ofta ohälsosamt besatta av sina flickor – från ”Kyss dina pojkar adjö” (från albumet Melodier som bedårar, som enligt Orup bara sålde i 287 exemplar) till jättehiten ”Då står pojkarna på rad”.

Ibland är de helt bindgalna. I ”Jag är tillbaka” står han plötsligt på hennes tröskel efter att ha varit borta i flera år, och nu kräver han hennes kärlek: ”Jag är tillbaka i stan igen, nu får du lämna allt som du hållit kärt”. I ”Om du flyttar till GBG” är han en utpräglad stalkare: ”Fastän världen verkar ändlös, mycket större än du nånsin tror, kommer du aldrig undan mej, heyheeeey-hey”. Brrr. 

Men ibland är pojkarna bara ledsna, och ensamhetens sorger beskrivs med en underskruvad humor som ändå sätter ord på en känsla de flesta kan känna igen: ”Jag har matat katterna, jag har rastat alla hundarna. Kan nån föreslå vad jag ska göra sen? Låt timmarna ila så det kan bli måndag igen”.

Bäst blir det när vi lyssnare förstår det berättaren (alltid en pojke) inte förmår ta in. Ta till exempel ”Då står pojkarna på rad”. I låtens första vers hör vi inget annat än hybris: ”Jag vet att hon inte bryr sig om nån annan än mig”. Hon går raka vägen hem till honom när arbetsdagen är slut, skryter han.

Under tiden står pojkarna på rad, försöker få med henne ut, men det är lugnt – hon älskar ju bara honom. Men i andra versen står han där i trapphuset och lyssnar efter hennes steg. Han väntar. ”Hon skulle aldrig lura mig”, intalar han sig.

Men vi förstår sammanhanget. Och andra gången refrängen kommer har den en helt annan betydelse för oss än för honom: hon har såklart lämnat honom för en av alla pojkar därute, men det fattar inte han. En liten tragedi i popkläder. 

Orups lyrik är som ingen annans. Han petar gärna in ord som smakar lite konstigt, också när hjärtesorgen är som mest akut: ”Jag lät dig gå en dag när jag var stor på jorden. Jag trodde att det fanns option att ångra sig”, ”Har hamnat i en ny belägenhet – jag är ensam i min lägenhet”.

Alla andra artister i samma genre skulle stryka såna formuleringar. Men ibland är det just de oväntade bilderna som blir bäst: ”Du tar inte min Mercedes”, ”Till Magaluf styrde vi vår sista resa”, ”Jag blir hellre jagad av vargar”.

Orup har själv sagt att han skäms över sina texter (kanske var det därför han gjorde misstaget att låta Johan Kinde från Lustans Lakejer skriva texterna till de flesta av låtarna på hans senaste fullängdsalbum). Men au contraire, Orup! På allsången ikväll sjunger vi med i dina kantiga berättelser om pojkar och flickor. Sluta aldrig gräva i denna grop.