– Från början var det ingen stor händelse. Nobelpriset i litteratur tillkännagavs tillsammans med de andra priserna. Sedan blev det en mindre utdelning i Nobelbiblioteket i Börshuset, säger Bokens författare arkitekturhistorikern Fredric Bedoire.
Den klassiska dörröppning som vi nu känner den börjar på 60-talet i samband med TV-mediets ökade bevakning av priset.
– Då hade Akademien en väldigt intressant ständig sekreterare, Karl Ragnar Gierow, som varit chef för Dramaten och som kunde sådant här. Journalisterna väntade i sekreterarrummet på att Gustav III:s Pendyl skull slå, sen kom sekreteraren in i rummet för att meddela priset, säger Fredric Bedoire.
Ytterligare en förändring skedde 1996. Då hade antalet journalister blivit för många för att få plats i sekreterarrummet. Istället kom den ständige sekreteraren ut från sekreterarens rum till den stora börssalen där pressen väntade. Och så ser det ut än idag.
Mer än ett Börshus
När börshuset byggs 1778 är det efter lång tids diskussion. Arkitekten Erik Palmstedt ritar huset och anlitar bildhuggare från slottbygget för att sköta utsmyckningen. Men huset blir mer än bara en börs. En våning upp finns den stora Börssalen som fungerar som festsal för stockholmarna.
– Det var lokaler som behövdes, här träffades kung, adel och borgerskapet för att dansa och dricka te framförallt. Längre fram kom det även att användas till kommunfullmäktigemöten och ett nyår även som postsorteringscentral, säger Fredric Bedoire.
Huset viktigt för Svenska Akademien
Redan från början spelar Börshuset en viktig roll för Svenska Akademien. Från födelseåret 1786 fram till i dag har de firat sina högtidssammankomster i huset.
1921 flyttar även Svenska Akademiens dagliga verksamhet in i börshusets andra våning, med hjälp av en frikostig donation från mecenaten Magna Sunnerdahl. Hon betalar 800 000 kronor för att akademien ska få nyttjanderätt för övervåningen – ”hyresfritt” för all framtid. Akademien åtar sig också att bevara de kulturhistoriskt rika miljöerna. Platsen, antikviteterna och historien blir med tiden en viktig del av Svenska Akademien.
– Det är framförallt viktigt för det svenska folket, dess historia och minne. Men jag är också övertygad om att det är fruktansvärt viktigt för Akademien. Man har ju hela tiden sin historia att vila på, säger Fredric Bedoire.