De stora mentalsjukhusen var ofta bedrägligt vackra, belägna i natursköna miljöer. Innanför sträckte sig korridorerna långa och tvångsbehandlingar som långbad och elbehandling var vanligt.
– De som hamnade där blev ofta kvar hela livet. Till en början fanns inga mediciner, så folk for fruktansvärt illa. Sen, när lugnande medel kom, så for patienterna illa av dem, säger författaren Åsa Moberg.
Konstnärer som Erland Cullberg och Sigrid Hjertén upplevde det inifrån. För Sigrid Hjertén, som slutade måla på grund av sina psykiska besvär, slutade livet på Beckomberga med en misslyckad lobotomi.
”Inte bättre förr men inte bra nu heller”
År 1995 infördes psykiatrireformen och institutionerna avvecklades – nu skulle det bli bättre. Åsa Moberg beskriver en optimistisk tidsanda där man tänkte att bara människor fick goda förutsättningar så kunde de skärpa sig, skaffa ett jobb och bidra till samhället.
– Men det visade sig ju att många av de här människorna inte kunde skärpa sig, de kunde inte bidra. Tanken var jättegod och ingen tycker att det var bättre förr, inte ens vi som är kritiska. Men det är inte bra nu heller.
Se mer i klippet ovan.