1860-talets Sverige var ett land som närmade sig en brytpunkt. Industrialismen och urbaniseringen stod för dörren men det var fortfarande jordbruket som dominerade och ett år med missväxt innebar hunger för en stor del av befolkningen.
”Svälten” handlar om åren 1867-1869, då skörden slog fel två år i rad och reserverna var helt tömda det tredje året. Katastrofen var ett faktum och människor tvingades äta allt från kokta skinnstövlar till ogräs och bark. Samtidigt tystnade skogarna.
– Svälten fick folk att jaga så mycket som möjligt. Man åt ju väldigt snabbt upp allting. Alla fåglar, bävrar, uttrar, mullvadar. Älgar och rådjur, de få som fanns kvar var också borta. Så gick du ut i skogen var den alldeles tom och öde, säger Magnus Västerbro.
Hjälpen var inte till för alla
Boken gör nedslag i flera samhällsskikt, vittnesmål från svältande barn varvas med böndernas kamp och historier om Kung Karl XV. Det handlar om lantbrukarna i norra Sverige som, redan under sensommaren 1867, förstod att deras matreserver skulle ta slut under vintern. Ett problem som både lokala makthavare och dagspressen uppmärksammade långt innan svälten började skörda sina offer. Men makthavarna i Stockholm, politikerna och kungen, ville inte lyssna på hjälpropen.
– De dröjde för länge med att reagera på de här varningssignalerna. Och när de väl grep in så hade de andra prioriteringar än att hjälpa människorna. De ville uppfostra dem och lära dem att ta ansvar för sina liv.
Enligt boken fanns det också en hel del mat som skickades till de drabbade områdena. Men, den maten gick främst till de som kunde betala för sig, de allra fattigaste som kanske var i störst behov av mat blev ofta utan.
– Sverige var på väg att bli en demokrati då. Fem procent av de vuxna kunde rösta i riksdagsval, de svalt inte. Det var inte de som led, utan det var de andra. Så det fanns en väldigt stark skiktning gällande vilka människor som var värda något, och vilka som inte var det.
Omfattande research
”Svälten” är Magnus Västerbros andra bok om svenska katastrofer, tidigare har han skrivit ”Pestens år”. Den här gången har han tagit hjälp av både omfattande forskning i ämnet och valt att förstärka med känslor hämtade från skönlitteraturen, från till exempel Sara Lidman och Kerstin Ekmans böcker.
Boken innehåller också vittnesmål som samlades in folkbildningssyfte på 1920- och 30-talen och numera finns på Kungliga biblioteket. Vittnesmål där de som var barn under svältåren ger personliga berättelser.
– En pojke i Dalarna berättar att han gick i skolan hösten 1867. Så kom läraren och sa att idag blir det inga lektioner ni ska gå ut i skogen och samla bark och lavar för att göra nödmat. Barnen jublade för att de tyckte det var underbart att slippa sitta i skolbänken. Barnen var glada, men föräldrarna grät för de förstod vad som väntade.
Ingen romantisk bild av landet
Magnus Västerbro väljer att ingående beskriva vad svälten gör med människor och medmänniskor. Hur kroppen bryts ned och hur omgivningen reagerar.
– Det finns nästan en lite romantisk syn på svältens offer: Att de ligger under filtar och nästan tynar bort. I själva verkar är det väldigt påfrestande, människor blir desperata, smutsiga och sjuka.
Historien är bitvis grym, och enligt författaren var samhället inte alls så jämlikt och solidariskt som det är i en del filmer och böcker som romantiserar det gamla bondesamhället.
– I stor utsträckning var det en väldigt hård miljö där människor till stor del fick klara sig själva. De som svälter går inte heller runt och tigger lite blygt som man kan läsa i vissa böcker, om de inte får mat så börjar de stjäla. Antalet stölder tredubblades också under de här åren, och morden ökade kraftigt.
Lärdomar för framtiden
Svältkatastrofen åren 1867-1869 tog tiotusentals liv, barnafödandet minskade kraftigt och många valde att emigrera för att söka ett bättre liv.
Både åren 1868 och 1869 minskade också antalet svenskar, den enda gången sedan 1700-talets mitt som befolkning har minskat två år i rad.
Går det då att dra någon lärdom av den här tiden?
– Den här boken har väckt ett stort intresse har jag märkt. Det beror nog på att den knyter an till den oro vi känner idag inför klimatförändringar, inte minst efter sommaren med den bisarra hettan.
– Boken berättar om en period som är förbi i vår historia, hungersnöden. Men den varnar också för att det här kan komma igen på global skala, om vi inte gör något åt klimatproblemen som hotar oss alla och inte accepterar att det här är på allvar.