Det är mycket som är bekant när vi kommer tillbaka till Twin Peaks. David Lynch och Mark Frost har lyckats samla ihop en stor del av de skådespelare som gestaldade de älskade, bisarra rollfigurerna som gav serien humor och värme mitt i skräcken och ondskan. Inte minst Kyle MacLachlan som den egensinniga, kaffeälskade FBI-agenten Cooper, Kimmy Robertson som den pipiga Lucy och Sheryl Lee som den mördade skönhetsdrottningen Laura Palmer. Här möter vi dem igen, grånade och fårade, men igenkänningsbara på en sekund.

När Twin Peaks var som bäst låg mystiken och skräcken som en oroväckande fond till den verklighet som egentligen är rafflande nog: med mord, familjehemligheter och det mänskliga psykets allra mörkaste hörn. Det ska väl sägas att den andra säsongen tappade fotfästet en smula, med så många irrbloss och mystiska infall att spänningen fick stå tillbaka för ett lönlöst symboltolkande. Mystiken blev lite väl tät ibland och serien liknande mer en återberättad absurd dröm än en sammanhållen saga.

Läs mer: Bob vägrade lämna våra tonårsrum

”Twin Peaks: The return” är om möjligt än mer vrickad. Här finns en glasbox som ska fånga demoner i New York, ett svajande kalt träd med en pratande fettklump i toppen och specialagenter som återvänder till världen genom eluttag. För att bara nämna några fenomen. Det är otroligt påfrestande och ibland så tyngt av obegripliga symboler och långa tagningar där olika versioner av Agent Cooper stirrar på konstigheter, att det vore rimligt att ge upp.

Men just som hela bygget svajar som värst, kliver Lynch och Frost in och rätar ut och stagar upp. Då ges de knäppa människorna utrymme och de skänker genast kropp till den suddiga drömmen. Dialogen är långsam, trög och obekväm på precis det underbara Twin Peakiga sätt som gör serien älskvärd. På bästa farsartade manér stormar folk in i rum, pratar för högt och beter sig klantigt och konstigt. David Lynch själv är tillbaka i rollen som den lomhörde FBI-chefen Gordon, med ett porträtt av Franz Kafka på väggen.

Läs mer: 100 år gammalt mord bakom kultserien

Originalseriens myller av karaktärer förklarades delvis av att skaparna gärna slängde in färgstarka extraroller om de träffade på skådespelare som de gillade. Det kan nog ha gått till på samma sätt i ”The Return”, ett exempel är Lucys och Andys pretentiösa son Wally (som föddes i slutet av gamla serien) som gestaltas på ett helt osannolikt vis av Hollywoods humorälskling Michael Cera.

De första fyra avsnitten av ”Twin Peaks: The Return” är en buffé av baklängesprat, mordgåtor och flum. Här sparas inte på krutet men den generösa ”extra-allt”-stilen gör att seriens själ lyser stark överallt och hela tiden. Det absolut sämsta är dock de uppdaterade specialeffekter som känns generiska och opersonliga. Den gamla seriens allra ruggigaste bitar kom sig av de enkla metoderna: att spela in folk när de pratar och rör sig baklänges och sedan spela filmen framlänges. Baklängesbitarnas skeva ”nästan-verklighet” är långt mycket läskigare än datoranimerade demoner.

Läs mer: ”Den nya deckaren” – klipp från 1990

Men, trots det och att vissa partier är närapå outhärdliga i sin drömska absurditet så är jag på gott humör när jag förvirrat och yrvaket reser mig från tv-soffan efter fyra timmar. ”Twin Peaks: The Return” är en på samma gång värdig och hejdlös fortsättning på ett oefterhärmeligt verk. Däremot är jag övertygad om att jag aldrig riktigt kommer att förstå vad som händer. Men det gör ingenting, bara jag får vara tillräckligt mycket bland människorna.