Hela sin uppväxt följde journalisten Parisa Amiri ”På spåret” med familjen. Därför tycker hon att det känns extra speciellt att nu stå som säsongens segrare.

– Det kanske låter löjligt men det är mer än jag någonsin har kunnat drömma om. Det är en ära att vi var med och att vi vann — det kommer att slå mig om något halvår, säger hon lyckligt.

Parisa Amiri älskar frågesporter och har tidigare vunnit tävlingen ”Årets retro” tillsammans med Jan Gradvall. Att hennes parhäst i ”På spåret” blev historikern och författaren Gunnar Wetterberg tycker hon blev en riktig lyckoträff.

– När ni ser Gunnar och mig är det två pluggisar som av någon anledning får vara med i tv. Vi var båda med i elevrådet som barn, det är två töntar som har funnit varandra.

Ingen prestige

I finalen mötte de Kjell Wilhelmsen och Eric Ericson, som ganska snart anade hur det skulle gå.

– Vi var rökta från början. Parisa har allt. Hon har en enorm slutledningsförmåga. Och det som är så bra med henne är att hon tar plats. Hon och Gunnar resonerar sig fram till svaren. Ska de vara med nästa gång är det lika bra att inte tävla! skämtar Eric Ericson.

Själv är Parisa Amiri mest stolt över sin snabbhet, att polletten faktiskt trillade ner så många gånger. Hon tror inte att somliga förstår den särskilda press det innebär att delta. Många har velat förringa hennes insats och har skickat sina resultat till henne för att visa att de kunde svara bättre.

– Men försök att svara i en studio där alla tittar på dig, med så lite betänketid, och där Kristian låter lite burkigt utanför, säger hon och skrattar.

Hon tycker ändå att det är ”plågsamt” att se sig själv gissa vilt i tv. Och att hon inte prickade Tarik Salehs ”The Nile Hilton incident” kommer att gräma henne länge, medan Gunnar Wetterberg tycker det är retligt att han inte kunde namnge staden Harmagedon. Men de kom tidigt överens om att skippa prestigen.

Underskattad

Parisa Amiri är van vid att hon döms extra hårt om hon inte presterar på topp. När det nu har gått så bra har många istället låtit förvånade. Hon hoppas att segern kan utmana en del av de fördomar hon så ofta möter.

– Jag är en person som har rötter i Iran och fortfarande är hyfsat ung. Det vore skönt att glida in i ett rum utan att folk gör en massa antaganden, och hela tiden underskattar en. Att kallas förortstjej eller att folk på ens arbetsplats som första fråga undrar var man har flytt ifrån till exempel. Det vore skönt att slippa en del av det, säger hon.