Den franske filmmakaren Oliver Assayas verkarha en svaghet för retrospektiv. Speciellt så på senare tid, de tre senasteverken ”Sommarminnen”, ”Carlos” och ”Efter revolutionen” är tematisk vittskilda (från terrorism till arvstvist) men de utspelar sig alla under, ellerrefererar till, regissörens egna ungdomsår på 1970-talet, och så gör även”Kallt vatten” från 1994 (där regissörens alter ego, precis som här, heterGilles).

Men eftersom han tillhör kategorin begåvadefilmmakare bygger han på intet sätt egocentriskt slutna rum utan spännande ochdynamiska skapelser som ger mer än den alltid snyggt snidade ytan.

I ”Efter revolutionen” har han totat ihop ensjälvbiografi som går utanför den vanliga egomasturbationen, som går en perfektbalansgång mellan det personliga och det kollektiva, mellan Gilles och depolitiska efterdyningarna efter revolutionsåret 1968.

Framförallt får vi i ”Efter revolutionen” entrovärdig och spännande bild av att vara ung och indragen i turbulenta skeenden.Det handlar om ungdom under stark påverkan; att bli fullständigt marinerad itidens anda, och att vara för nära, för djupt indragen, för att skönjakontextens konturer eller kunna analysera dess beståndsdelar.

Olivier Assayas insinuerar att det egentligenskulle ha varit vilken rörelse som helst, det är grupptrycket, tidsandan somsådan, som drabbar och förför, inte nödvändigtvis den politiska åskådningen.

Det här är hans mest personliga film,berättar Olivier Assayas inför visningen på Göteborgs filmfestival. Han återgertill stor del sin egen historia, men gör det med den distans som han inte hadedå. Vi ser tokvänsterns utveckling efter 1968, men vi ser också individerna medolika grad av övertygelse och med alldeles egna drömmar, mål och förhoppningar– som inte alltid går hand i hand med den dagliga demonstrationen.

Med andra ord en ganska nykter redogörelsefrån en berusad och berusande era, men också med ett visst mått av nostalgiöver idealismens tid, inte minst levererad via en skönt patinerad låtlista (SydBarrett, Tangerine Dream, Booker T m fl) sannolikt handplockad direkt frånregissörens gamla vinylsamling.

Olivier Assayas är inte ensam att titta bakåtoch undra vart all idealism tog vägen. Om man ser till den senaste tidensrepertoar verkar det finnas en generell längtan tillbaka till en tid då folkengagerade sig i annat än inredning och aktieindex. Amerikanske rödstrumpanRobert Redford är inne på temat i ”The Company You Keep”, Stefan Jarl absolutså i ”Godheten”, och så går ju den hyllande ”Palme”-dokumentären fortfarande somframgångståget.

Kanske är detta en av filmens främsta uppgifter,att tjäna som en historisk upplysning för den yngre publiken: För inte så längesedan fanns det politiker som faktiskt kämpade för att förändra världen, intebara för att vinna nästa val.

Idag ter sig den tanken somen smått osannolik science-fiction-premiss.