I Yorgos Lanthimos vrickade dystopi är tvåsamhet inte bara en påfrestande norm, den är lag. Det är helt enkelt inte tillåtet att leva ensam. När vi inledningsvis träffar Colin Farrells rollfigur David har han precis blivit lämnad av sin fru som träffat en annan. Med brustet hjärta eskorteras han omedelbart av två sköterskor till ett hotell där han ska tvångsrehabiliteras tillsammans med andra singlar. 45 dagar har man på sig att hitta en ny partner på hotellet, gör man inte det blir man förvandlad till ett… ähum... djur. Arten får man själv bestämma vid incheckningen.

David önskar bli en hummer ifall han misslyckas med dejtingen, eftersom de lever länge och är blåblodiga. Men jag antar att regissörens val av hummer snarare har att göra med att den är en slags symbol för surrealismen sedan Salvador Dalis ”hummertelefon” (ett objekt där han helt enkelt klistrade fast en hummer på en telefon). ”The Lobster” är surrealistisk, men på ett försiktigt och mörkt vis. Tänk er att Aki Kaurismäki och Wes Anderson skulle få inreda och sätta upp reglerna för dokusåpan ”Paradise Hotel”, eventuellt med hjälp av Lars von Trier.

Även om den är en hejdlös drift med samhällsnormerna, och extremt rolig på sina ställen, har ”The Lobster” samma hopplöshetskänsla som George Orwells 1984. Det är ett repressivt och komplett slutet system, där angiveri premieras och övervakning leder till självkontroll. Motståndsrörelsen, ”De ensamma”, smyger omkring som partisaner i en dimmig skog, i sällskap med vilsna kameler, påfåglar, vargar, flamingos och hundar, som man får anta är forna hotellgäster som misslyckats med att hitta kärleken. ”De ensamma” är fria från partvånget, men de har också stränga regler och ohyggliga straff.

Allt är märkligt med denna film, på exakt samma strålande och obehagliga sätt som Lanthimos genombrott ”Dogtooth”. ”The Lobster” är science fiction (bli förvandlad till ett djur – eh...), men världen är på ytan inte mer främmande för oss än ett gammalt engelskt hotell. Att ta det bekanta och bara skruva till det litegrann, är ett effektivt sätt att få publiken att sitta som på nålar med en obehaglig svart klump i magen.

Dialogen är medvetet stolpig och framförs på ett nervöst vis, alla rollfigurer framstår känslomässigt stympade och är lika klumpiga i dejtingsituationer som amerikanska nördkillar brukar vara på film. Rollistan är precis som resten av filmen, lätt surrealistisk: brittiska kvalitets-snyggon som Ben Wishaw och Rachel Weisz, irländska Colin Farrell, franska Léa Seydoux, amerikanen John C. Reilly och så grekerna Ariane Labed och Aggeliki Papoulia för att nämna några.

Blandningen bidrar till stämningen av ”en annan värld”, hotellet bedriver en tämligen internationell verksamhet och någon nation verkar inte existera. Det är ”hotellet”, ”skogen” och ”staden” som utgör samhället. Trots det internationella greppet är det tyvärr en väldigt vit film, det skymtar bara förbi några pyttesmå biroller med mörkare hud än kritvit.

”The Lobster” är helt unik och kommer bli både hatad och älskad. Själv sitter jag med munnen på vid gavel i två oavbrutet intressanta timmar, men jag avråder verkligen från att välja den här filmen till en romantisk biodejt.