Är vi för besatta av drömmen, psykoanalysen och det undermedvetnas hämningar och potential? Så till vida att vi blundar för att slippa se verkligheten i vitögat?

På Moderna i Malmö pågår en lek med det allvar som konsthallarna ofta klär sig i. Borgerlighetens högmod, skulle kanske dadaisterna säga. Redan i ingången skjuter konstnären Laura Kaminskaité ner föreställningen om allvaret med sin neonlila och kitschiga skylt ”Serious”.

Teaterscenen är närvarande. Akten. Skådespelet. Beckets absurda teater. Framför allt är det närvaron av kroppar, att gå in och ut i olika roller och den ständiga dialogen med samtiden.

Som Karl Dunér och Peder Freijs scen i form av en box, uppsatt på väggen. Mystiskt och spöklikt rör sig en liten staty långsamt över scenen. Om man är där vid rätt tillfälle kan man höra Sven Lindbergs inläsning av Samuel Beckets ”Sällskapet”.

Men främst är det en maximalistisk utställning. Stora, ofta brokiga, installationer som Monster Chetwynds stora katthuvud i kartong. Eller Jenny Kalliokuljius mångmönstrade, vardagsabsurda tygstycke, som undersöker känslan av instängdhet i sitt eget hem, med barnet som ammar mot bröstet. Samtidigt som konstnärerna Kris Lemslau och Johanna Ulfsaks film förvränger idén om den havande och födande kvinnan och det spektakel som en förlossning kommit att bli.

Amerikanske Pope.L:s farsartade videoverk om imperialismens våld och amerikansk rasism leker med den vite mannens narrativ. Han vänder sig satiriskt till sin vita plasthandske och frågar sig vem som egentligen är paranoid?

Ett fotografi från japanske Tetsumi Kudos performance 1963, med fallosar över hela konstnärens kropp, känns som en kommentar till diskussionen om att återupprätta den potenta mannen – för att göra en hel generation great again!

Men mitt i allt så är också döden i centrum med Eva Aepplis tygskelett som lutar sig tillbaka i en gungstol. Den är på något underligt vis mer närvarande än det som är högst levande i utställningen.

I föreställningarna som förvrängs, upprepningarna och satiren så arbetar utställningen som bäst och uppmärksammar storpolitiken och identitetspolitiken, i lättsam förklädnad. Samtidigt saknar jag en ännu djupare förankring till vår samtids brutala splittringar, som motståndet mot krigets fasor.

Men i denna antiborgerliga brokighet finns ett roligt, välkommet motstånd. Surrealisterna i huvudstäderna, ja de sover verkligen, medan det absurda pågår här i Malmö.