Först känns det bedövande. En störtflod av bilder, sammanpressade på väggarna. Jag råder alla att gå ifrån de stora rummen och istället börja i de små, där det blir mer intimt.
Anders Petersen har haft uppdraget att i fyra år fotografera Stockholmare. Femhundra av dessa foton visas nu på Liljevalchs konsthall. Och det bedövande resultatet kommer att bli en hit.
På fotona kryllar folk, på gator, fester och torg. Påklädda eller halvt avklädda — alltid i möten med andra eller med attribut av olika slag. Allt och alla skildras på samma nivå. Det är svartvita bilder, tagna med en liten enkel analog kamera, och stämningen är ömsint snarare än avslöjande.
Ja, ömsintheten i mötena är nog Anders Petersens största resurs. Han har alltid modellerna ”på ta-avstånd”, om det så är på Nobelfesten, på Circus eller någon obskyr nattklubb.
Det rör sig som en encyclopedisk show kring Stockholms invånare. Aldrig om utsikter, hus, parker eller kajer. Petersen är en klassisk berättare. Varje bild är laddad av liv, och ibland saknar jag möjligheten att dra efter andan. Sal på sal… Och alla dessa tatueringar! Det kan bli för barockt.
Någon gång undrar jag om han klär av folk masken, eller om han sätter på dem en särskild Anders Petersen-mask. Men så är jag åter fast. Ett sånt myller! Och så mycket kärlek. Snarare än en bild av Stockholm är detta en stor berättelse om människor i allmänhet.
En ny ”Family of Man”, om man så vill.