I ett vinterkyligt Paris av i dag drabbas de unga, fattiga bohemerna av kärleken. Poeten Rodolphe förälskar sig i sömmerskan Mimi, men hennes tuberkolos gör att kärlekshistorien får ett tragiskt slut.

Puccinis klassiska opera Bohème är från slutet av 1800-talet, i regi av Orpha Phelan på Malmöoperan.

Kulturnyheternas kritiker Camilla Lundberg recenserar.

Det utspelar sig i dagens Paris och Mimi har gjorts till en hemlös migrant. Visst finns det kopplingar till verklighetens Europa?

– Jodå, och den tbc som i originalet vållar operans sorgliga slut har ju faktiskt dykt upp igen i 2000-talets Europa. Just Mimi är föreställningens skälvande hjärta – på flera sätt. Olesya Golovneva är en fullträff både till sin späda kropp och fylliga röst. Och bara hennes entré i bohemernas sunkiga vindskupa, där hon uthungrad snattar mat – ingen tvekan om att hon är kall om handen. Också bohemerna, hennes Rodolphe och hans tre kompisar, är föga romantiska; rätt så sorgliga figurer egentligen.

Bohemlivet, med sina unga konstnärer och poeter – är det angeläget att skildra det?

– Det är det, särskilt när det görs så här inkännande av irländska regissören Orpha Phelan. Hon och hennes scenografman har själva levt dethär livet, och det märks. Inte pittoreskt, precis. Ändå är det ingen utstuderad socialrealism dom satt på scen – här finns stiliserade inslag som gör att Puccinis musik inte skär sig mot scenerierna. Utan får uttrycka sig i ett brett känslospektrum som helt enkelt är tidlöst.

Hur är sånginsatserna?

– Med det här gänget – en väldigt internationell ensemble – så levereras riktig storsång. Ryska Mimi, kanadensiska Rodolphe och vitryske Marcel är en trio som imponerat i Malmö förut när dom spred glans över en ganska okänd Verdiopera. Och produktionsteamet har gjort succé i Malmö med två andra väldigt olika uppsättningar. Så på det viset handlar det om säkra kort, liksom också dirigenten, rumänsk-amerikanske Christian Badea – en riktig operaräv som gjort massvis på Stockholmsoperan. Man kan fråga sig vad som egentligen är Malmö och Sverige här, och svaret är ju orkestern och kören.

Du har sett många Bohème. Hur står den här sig mot sina föregångare?

– Bra, och – ska tilläggas – den är verkligen gripande, vilket Bohème måste vara. Och ovanligt lyckosam i kategorin uppdatering av handling.