”Forward ever, backwards never”. Seinabo Sey citerar Gahana-presidenten Kwame Nkrumah i ”Breathe”. 

Valspråket stämmer rätt väl in vad både hon, Rebecca & Fiona och Krunegård eftersträvar såhär långt in i respektive karriär. Och på deras nya album. 

För visst har det hänt något. Samtliga musikaliska partiprogram har  uppdaterats efter fyra år av eftertanke och i något fall; av kris. 

Krungårds rastlösa blod på ”I huvet på en idiot, i en bar, på en ö, i ett hav, på en ö, i en bar, i huvet på en idiot” rinner ner i hans allt-omedelbart-pop som både förfinats och växt i utryck och komposition sen sist och sedan solokarriären tog sin början för tio år sedan. Inte minst i de sakta spåren.

På deras andra album ”Art of being a girl” ställer sig Rebecca & Fiona vid sidan om klubbgolvet. De hittar både mer mörker och djup i en pop som ibland elegant följer den glad-ledsna svenska pophistoriska traditionen. Det  klär duon bra. 

Seinabo Seys sätt att ringa in historia, politik och henne själv på andra albumet ”I´m a dream” gör både hennes egna röst och kompositinerna i soul, pop och gospel större än vad jag trodde gick. 

Inga katstrofresultat här inte. Ingen kommer att be att någon av dem ska avgå.

Härmed kan förklara den svenska popmusikhösten 2018 öppnad – och inte bara det – den har också fått en god start