Sprätten satt på toaletten, Olle och fabriken, Fångarna på fattigmannagatan är några av barn- och ungdomsböckerna från 60- och 70-talen med tydlig politisk inriktning.

– Det finns tre författare som har betytt väldigt mycket för den politiska barnbokens utveckling. Det är Harry Kullman, Sven Wernström och Siv Widerberg, som ofta fick kritik för att de var för plakatpolitiska. Ibland var det en orättvis kritik, men nu förenar författarna ett politiskt budskap med en konstnärlighet som skiljer sig från hur det var tidigare, säger Jan Hansson på Barnboksinstitutet.

Som exempel på en politisk ungdomsroman på 2000-talet kan nämnas Mats Berggrens En enda kväll. Men den är politisk på ett mer subtilt sätt.

Ur boken:

”Martin satt och tittade på villorna som for förbi utanför fönstret. De var fulla vinklar och utbuktningar, balkonger och verandor åt alla håll – så stora att han inte kunde fatta att bara en familj bodde i varje hus.”

På 70-talet: politisk=vänster

En annan skillnad mot förr är att då betydde en politisk ungdomsbok alltid vänster-politisk. Idag behöver det inte vara så. Till exempel i Martin Widmarks Antikvariat Blå Spegeln kritiseras den socialdemokratiska skolpolitiken och man önskar i stället en skola med mer disciplin och strängare regler, mera som i folkpartiets linje.

Jan Hansson menar att det politiska budskapet i dagens barn- och ungdomslitteratur inte är lika klart uttalat och att läsarna inte skrivs på näsan längre.

– Läsaren får själv dra sina konsekvenser utifrån vad författaren har gestaltat.

Siw Widerberg är nu 75 år. Hon har skrivit politiska barnböcker med vänsterinriktning i mer än 40 år och hon är fortfarande aktiv som författare.

– Förr hade jag ett hårdare uttryck än vad jag har idag. Men jag tror att som det ser ut idag är det dags för att ta tillbaka det där lite hårdare språket, säger Widerberg.

Elsa Magnusson/Kulturnyheterna