Om man till äventyrs någon gång undrat vem det är som målar de där vita strecken i mitten av landsvägen får man svaret i denna amerikanska remake på en isländsk kompiskomedi.

Hafsteinn Gunnar Sigur∂ssons ”Á annan veg” (engelsk titel ”Either Way”) utspelar sig i den karga ödemarken där två omaka män sysslar med vägarbete och att driva varandra till vansinne. Alfred är en ständigt pilsk ung slarver som längtar tillbaka till stan, Finnbogi, hans svåger, en ansvarstagande lätt anal skogsmulletyp.

Det är en ganska förutsägbar berättelse om manlig vänskap men också en lågmält underfundig betraktelse över människans evigt obesvarade kärlek till naturen.

”Á annan veg” har väl egentligen inte gjort succé någon annanstans än i hemlandet – den var förvisso Islands nominering till det Nordiska Rådets filmpris 2012, men ansågs ändå för smal för att gå upp på svensk biograf (ja, om den nu ens togs i beaktan av någon inhemsk distributör). Den innehåller heller inga bestialiska mord eller annan hårdkokt nordisk krim-stämning.

Med andra ord inte det givna amerikanska remake-materialet men så är denna adaption knappast heller gjord för att tjäna den grova kovan. Snarare ska man nog se det som ett sätt för regissören David Gordon Green att återupprätta sin cineastiska självkänsla och sin status som trovärdig indiefilmare efter grabbstänkare som ”Pineapple Express” och ”Your Highness”.

David Gordon Green tar rygg på originalet. Omgivningen är en annan, såklart, den isländska ödemarken är ersatt av ett eldhärjat skogsområde i Texas men annars känns det mesta igen. Farhågorna om att en USA-variant skulle ha sålt ut det kontemplativa lugnet mot braskande bilder och lättköpta skämt kommer på skam, och genom att introducera den där nämnda skogselden kan David Gordon Green ta sitt enda kreativa avsteg från originalet. Där islänningarna kryddade med en mystisk rödhårig kvinna som dyker upp vid några få tillfällen, ger Green oss istället en äldre, möjligen förvirrad dam som vandrar i asktäckta ruiner av sitt liv. Även hon gåtfull, men inte värre så än att man kan ana vad hon gör där.

Regissören fick med sig några stora namn på färden ut i ödemarken: Paul Rudd och Emile Hirsch utgör här den trätande tvåsamheten, båda hemtrevligt smådegiga och nedtonade. Överhuvudtaget är detta en amerikansk indie som man sällan ser dem, som helt saknar wise-cracking, där vi slipper den där småcoola poserande nihilismen som genomsyrar de framgångsrika och kanske inte alltid så oberoende ”indiefilmer” som exempelvis ”Juno”.

Jo, det är stabila titlar men det där självgoda, det tvunget otvungna, kan stå mig upp i halsen ibland…

Om klyschans ursäktas, så handlar ”Prince Avalanche” om något, på amerikansk duk, så sällsynt som vanliga människor.

Jag har egentligen bara en invändning men den är å andra sidan graverande. ”Prince Avalanche” blir i längden lite repetitiv, tankestoffet tar slut en stund innan filmen gör detsamma. Eller som det heter på ren göteborska: den blir lite tjôtig.

Precis som förlagan, kan tilläggas.