Att det är ett gissel att vara teaterdirektör har man vetat sedan August Blanches dagar. 

För att ratta ett hus fullt med konstnärssjälar krävs både stor känslighet och vidöppna öron. I synnerhet i kärva ekonomiska tider.

Lojala medarbetare

Teaterfolk älskar sitt jobb och är den mest plikttrogna av yrkeskårer. Vi har sett det på Kulturhuset Stadsteatern – hur lojala medarbetare jobbar på under arbetsvillkor – läs kvällsjobb, helgjobb, dagjobb, osäkra anställningsformer – som många andra inte ens kan drömma om.

Vi har erfarit uppsägningar på länsteatrar landet över och nu på Nationalscenen Dramaten, teatern med stort T, den som fortfarande är en hägring för många skådespelare och scenskolestudenter.

Denna lojalitet beror naturligtvis på att det finns en chef överställd den som sitter på direktörsstolen i teaterhuset, en ledare vars namn är konsten. I konstens namn är det allt för många som kan gå långt i förnedring för att skapa något som berör – läs bara Thorsten Flincks självbiografi.

Svårt efterträda Ekman

Eirik Stubø har möjligen haft otur. Med dålig ekonomi, med sjukdomsfall och interna konflikter (läs Hamlet). Han har också haft oturen att efterfölja den omåttligt populäre Marie-Louise Ekman, vars chefskap till stor del drevs av en värme och omtanke för vilken hon blev i det närmaste helgonförklarad.

Personligen tyckte jag att hennes konstnärliga val inledningsvis var tveksamma, men då hon gick i mål efter sex år som chef kunde hon summera både en intressant repertoar, god ekonomi samt positiva publikssiffror.

Hennes största oro då hon avgick var trots allt ekonomin, helt enkelt för att uppräkningen av nationalscenens statliga anslag inte motsvarar de årliga hyres- och löneökningarna.

Måste vara lyhörd

Dessa problem hamnade med omedelbar verkan i Stubøs knä. I knät på mannen som har sagt att han är regissör i första hand, teaterchef i andra.

Tvingas han välja väljer han regisserandet. Stubø sjösatte i höstas en stor(-artad) Bergmanfestival och vill producera mer teater på samtliga scener samtidigt som ekonomin är pressad.

Han vill öka utbudet och våga experimentera. Det är en hedervärd vision. Det innebär förändringar i organisationen. Och också oro.

Att många på teatern nu är rädda för både sin hälsa och sina anställningar är fullt naturligt. Men rädsla skapar inte god konst. Det framgångsrika ledarskapet stavas lyhördhet. Också på en teater.