Donda är äntligen här. Kanye Wests tionde album som har föregåtts av förseningar, ett beef med Drake, konflikter med skivbolaget och megalomana lyssningssevents med märkliga skådespel som imiterat stjärnans liv. Allt har skapat en mediecirkus och genererat enorm hajp och skepsis.

”Det är bäst att den här skiten är bra”— har varit många fans inställning.

Med det sagt så jag blev barnsligt lycklig när jag hörde de första tonerna.

Det känns som att arbetet med Donda tagit Kanye ur ”The sunken place” — ett begrepp hämtat från skräckfilmen Get out som blivit synonym med Kanyes ytliga och mörka tillvaro i Los Angeles kändisbubbla som verkade plåga honom på den stundtals maniska The Life of Pablo.

Ye och hans Gospel-skiva Jesus is King var enligt många mellanskivor och för de som följde Kanyes smått pinsamma Presidentkampanj som följde kändes det som om en av våra största artister stagnerat. Donda är som tur är hans återuppståndelse.

Kanye West är mindre skrytsam och mer sökande och reflekterande. Men han är fortfarande Gudomligt bombastisk och beatsen precis så nyskapande som vi kräver av ett nytt Kanye-album.

Texterna handlar om sorgen efter hans mamma Donda, som var ensamstående under stora delar av hans uppväxt och agerade även Kanyes ”momager” innan hon dog i sviterna efter plastikkirurgi 2007. Men texterna berör också om skilsmässan från Kim Kardashian (som han inte verkar ha kommit över) och mycket mycket handlar om hans kärlek till Jesus. Men det är mindre mässande än på Jesus is King när Kanye rappar saker som ”The devil rules the playground but God still owns the building”.

Men mer än så fokuserar West på den kristna tanken om syndernas förlåtelse. Och Kanye använder sin religiösa övertygelse för att maximera den amerikanska idén om att återskapa sig själv.

Samma idé verkar ligga bakom hans val av gästerna Marilyn Manson och Dababy, två artister vars karriärer nyligen fått stora problem efter anklagelser om sexuella övergrepp (Manson) och homofobiska uttalanden (DaBaby).

Men precis som på My Beautiful dark twisted fantasy har West ändå lyckats ta fram det bästa ur sina gäster, som Jay Electronica, The Weekend och Young Thug, som alla gör minnesvärda prestationer. Undantaget är Jay-Z, som låter mätt och blasé.

Trots att det blir några gospelsånger för många går det inte att komma ifrån faktum att varje Kanye West-skiva är ett mindre mirakel.