Det handlar inte alltid om val. Slumpen spelar in. Liksom förutsättningarna. Men visst har vi alla någon gång ställt oss frågan? Vad hade jag valt om jag fick börja om?

Denna fråga, fastän formulerad ”Om du fick en andra chans att leva om ditt liv, vad hade du då velat göra annorlunda?” ligger till grund för Mattias Anderssons sista produktion som konstnärlig ledare på Backa teater, en teater som han – med vissa avbrott – har varit trogen sedan 1993 då han kom dit som skådespelare.

Mattias Andersson har ställt frågor förut. Då han satte upp Ett drömspel på Kulturhuset Stadsteatern ställdes folk inför frågan om det var synd om dem. Inför The mental states of Gothenburg och The mental states of Sweden på Angereds teater respektive Dramaten ombads folk berätta om det fanns någon särskild händelse i deras liv som de skulle vilja se gestaltad på scen.

Denna gång ligger 137 personers svar till grund för föreställningen. Mattias Andersson gör det både lätt och svårt för sig. På Backa teater är spelytan tom, den totala friheten råder. Här finns möjlighet att välja – allt eller inget. Rummet ekar lika skrämmande stort och öppet som det nog gör för vissa av de tonåringar som är föreställningens främsta målgrupp.

Nio skådespelare är projektionsytor för svaren. De låter dem skölja genom sina kroppar, de agerar och reagerar, byter identitet och kläder, de dansar, upprepar, varierar uttrycken. Valen är många, kanske borde man ha valt franska i stället för tyska på gymnasiet, varit mer med mormor, tackat ja till att vara kostymansvarig på Lionel Richies Europaturné, vågat steget ut i ett osäkert yrke. Påfallande ofta hamnar vi hos människor som har hamnat snett – vad har vi för möjlighet att välja om hotet om en kniv mot strupen är högst påtagligt?

En sekvens med tre statister som befinner sig i livets övre halva antyder att det finns en andra chans att uppfylla sina drömmar utan att börja om från början. För livet är inte slut förrän med döden. Fram till dess har vi möjlighet att förändra, göra bra, betala tillbaka vår skuld och förmedla erfarenheter till andra. Möjligen är detta budskapet i en föreställning som tar avstamp i såväl Descartes tankar om det autonoma jaget som Nietzsches idé om Den eviga återkomsten, det vill säga att samma liv du lever ska levas otaliga gånger till.

Vi som fick leva om våra liv är till viss del en sociologisk undersökning men i första hand konst som väcker nya frågor. En liten flicka bakom mig viskar gång på gång ”varför” till sin mamma. Varför har de stora flyttkartonger på scenen? Varför heter han så? Varför bär de alla brudklänningar?

I bästa fall har mamman inga raka svar. Här handlar det inte om att förstå, utan att drabbas, känna och associera, att för en stund göra besök i någon annans tankar, drömmar och val i livet.