Bruno K Öijer ger ut sin första diktsamling på tio år. Ingrid Elam har läst ett smärtsamt vackert verk som rör sig mellan död och barndom.

Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video
Ingrid Elam recenserar Bruno K Öijers senaste diktsamling – den första på tio år. Foto: Lars Pehrson / SvD / TT

Recension: Bruno K. Öijer, ”Växla ringar med mörkret”

Uppdaterad
Publicerad

Bruno K. Öijer ger ut sin första diktsamling på tio år. Ingrid Elam har läst ett smärtsamt vackert verk som rör sig mellan död och barndom.

Bruno K. Öijer är en ovanlig poet. Hans uppläsningsturnéer drar publik som en rockkonsert, ingen som har sett och hört hans svartklädda uppenbarelse i mörklagda lokaler glömmer den upplevelsen.

Samtidigt är hans dikter ytterst läsbara, de står lika starka på boksidan som på scen. Intensiteten finns där, mer lågmäld nu när Öijer hunnit bli över sjuttio, men han har fortfarande en skarp blick för tillvarons till synes ovidkommande detaljer och försummade skrymslen – och hans direkta tilltal öppnar även läsarens ögon.

Den nya diktsamlingen, den första på tio år, inleds med en tvårading: ”jag skriver/ alltså finns vi till”. En programförklaring som säger att poeten är en ensam skapare, men dikten gör oss alla levande. En romantisk hållning som Öijer alltid haft och förenat med en vardaglig saklighet till högstämd och omedelbart tillgänglig poesi. Han drömmer sig tillbaka till sin barndoms gator:

och dröjde mej kvar vid ett butiksfönster

med en strilande vattenridå

som kylde framlagda varor

jag försökte se in

men ränderna av vatten fick allt därinne

att flimra i suddiga vågor som i en hägring

Barndomen är den ena polen i diktsamlingen, döden den andra, och däremellan det mörker Öijer en gång växlat ringar med och förblivit trogen. Bilderna har blivit enklare men inte mindre slagkraftiga, närvaron är fortfarande total, men livskänslan vemodigare.

Öijer är en i hög grad seende poet, i stubben efter en fälld gran spårar han en grammofonskiva där vinden sätter ner sin pickupnål, och när vinylen nu fått en renässans förstår både gamla och unga den bilden.

Även naturen är seende i Öijers värld, iakttar människan och åldras med henne, himlen är inte längre ett barn som spelar boll med molnen. Romantikens målare och poeter skulle känna igen sig i en sådan bild, Love Almqvist är också en av de förfäder Öijer nämner.

Här finns också dolda föregångare, Emily Dickinson som närmade sig döden utan att slå ner blicken, och i den sista dikten ”Kärlek och ett immigt fönster” hörs Bob Dylans ”Love Minus Zero/No Limit”, det flimrar för ögonen som i barndomens butiksfönster, smärtsamt vackert är det.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.