Jackie är 13 år, sitter bak på en epatraktor i skymningen och listar olika knarksorter. Hon noterar med emojis i mobilkalendern när hon knarkar, så det inte ska bli för mycket. Och så har hon en regel med sin bästa kompis Nova: De ska aldrig ta något ensamma.

När tjejerna tappar ett piller i hästens hö, först får panik och sen börjar gapskratta ringar ”Bye bye boredom” perfekt in det där intressanta gränslandet mellan barnslig lek och vuxna farligheter.

Det blir avskedsfest för Timmy som ”ska in för att han sköt en kille med hagel”. Ett litet gäng ungdomar tar små piller och dansar i ett övergivet hus. Ändå vilar en trygg stämning över tonåringarna, de har ett omtänksamt sätt mot varandra. Den äldre killen i postnord-bilen är däremot dåliga nyheter och festen slutar i katastrof.

”Bye bye boredom” är inspelad i Stödetrakten, ett par mil väster om Sundsvall. Fattigare än ute vid kusten, men ett knäckande vackert böljande landskap där slitna pampiga träkåkar speglas i stilla höstblanka vatten. Jackie får sin häst bogserad av en krypkörande polisbil i en vacker och tragikomisk scen som rymmer såväl barndom som vuxenvärld, glesbygd och samhällelig närvaro.

Någonstans i mitten skruvar regissören Elina Sahlin ned på sitt berättande så mycket att det blir förvirrande. Stämningsfullt är det alltjämt, men otydligt och stillastående. I sin sorg efter Nova går Jackie rakt in i det mörkaste, men varför hon gör det framstår som en gåta. Utan sina unga medskådespelare och manus med framåtrörelse blir det en tung roll för Kiwi Casslind att axla.

Lantbrevbäraren Caspian (Kevin Tullgren) som även säljer piller är mer än en slajmig langare från Stockholm som hänger med tonårstjejer. Det vilar en intressant sorg över honom, även om också hans bevekelsegrunder förblir grumliga.

Elina Sahlin förlitar sig väl mycket på de pampiga ödehusen och det stämningsfulla landskapet. Jag hade velat se mycket mer av hennes aktiva regi och de ömsinta skildringarna av Sveriges mest utskällda grupp: epa-ungdomar.