”Callisto protocol” sätter fingret på frågan om vad spelskräck är. Där filmernas skräck delas upp i olika genrer verkar spelvärldens dito sakna tydliga gränser. Spelstudion Striking distance studios är nämligen tvärsäkra på att deras nya spel, ”Callisto protocol”, är en ren och skär skräckupplevelse. De har lagt en stor peng på att övertyga alla andra att så är fallet. Men hur mycket de än berättar för mig om hur skräckslagen jag ska bli – så går det inte att se något annat än ett vanligt actionspel som bredbent och desperat försöker påstå att ju brutalare något är, desto läskigare är det.

För brutalt – det är det! Du spelar piloten Jacob som genom ödets nyck kraschlandar och hamnar bakom lås och bom i ett fängelse på Jupiters måne Callisto. Där går saker och ting snabbt oerhört snett och snart fylls hela månen av monster. Det ena mer äckligt och hårdhänt än det andra. Armar och ben flyger genom luften, skallar slits itu, någon fastnar i en fläkt och blodet sprutar. Jacob, som vill ta sig därifrån, är förvånansvärt bekväm i att stampa i köttiga kvarlevor och gräva i döda kroppar som har något han behöver. Men efter det som händer där på månen verkar han mindre benägen att gräva.

Det är konstigt, för även om skräck är en otroligt individuell upplevelse så brukar ändå en medryckande story vara ett bra ben att stå på när man gräver ner fötterna i skräckens mylla. I ”Callisto protocol” lämnas spelaren att frivilligt ta sig an delar av storyn, och de smulor man får har svårt att väcka nyfikenheten.

Personer på Striking distance ligger bakom spelserien ”Dead space”, där det första från 2008 var ett nyskapande och otroligt uppskattat spel, och det är ingen hemlighet att det är där de försöker landa igen. Vill man vara snäll kan man kalla ”Callisto protocol” för ett kärleksbrev till ”Dead space” – vill man vara elak kan man säga att det kan vara läge att gå vidare. För ibland blir det lite väl likt.

Frågan är om det är där skon klämmer – att grunden i det man gör känns för bekant för att skrämmas och att utvecklarna är medvetna om det och försöker tänja på gränserna med mer och mer brutalitet. Allt för att chocka fram en skräck de inte har tålamod nog att låta växa för egen maskin.