I den bästa av världar vore Leonard Bernsteins operett en ständigt satirisk klassiker. Men lika livskraftig som hans West Side Story är inte Candide från 1956 efter Voltaires berömda lilla bok från 1759. Kungliga Operan satsar på en ny operettsuccé efter framgången med Glada änkan för tre år sedan. Samma regissör (Ole Anton Tandberg), samma sopran (Elin Rombo) och baryton (Jeremy Carpenter). Samt den fine tenoren Joel Annmo i titelrollen.

Plus ett sällan skådat uppbåd av dårpippiga kostymer, klatschiga scenografier och en operakör som visar oanad koreografisk talang. En rimlig handling, däremot, gives icke – men den saknas redan i Voltaires pikareskroman.

Vad Bernstein och hans vassa textförfattare – Lilian Hellman! Dorothy Parker! – istället åstadkom var en ironisk satir över inte bara Voltaire, utan deras samtida amerikanska 50-tal. Mot den käcka optimismen, mot den repressiva McCarthyismen. Här finns referenser och vitsar som går oss förbi. Det vet Tandberg & co, därav det sanslösa slösande sceniska spektaklet som hämtat ur serietidningar och sagoböcker. En läcker snabbkick vid anblicken, precis som den första smakbiten ur en jättelik påse lösgodis.

Bland alla tomma kalorier finns effektfulla dråpligheter, som de kåta morötter Candide möter i Eldorado på sin vandring i den värsta av världar. Och Miriam Treichls bastanta tantberättare är bara hon värd besöket. Men sen blir det inte mycket mer, trots de fina artisterna. Elin Rombo levererar en vass Glitter and Be Gay, operettens berömda men enda showstopper. För Bernsteins partitur är inte lika roligt som det låter. Och Hovkapellet får det inte att svänga.