Kunigunda, Candides stora kärlek, möter oss redan i entrén. Hon har håret i flätor och en skylt med texten ”There is no planet B”. Det råder inga tvivel om föreställningens ärende. Och dramat inleds med jordens undergång när Melanie Mederlind har förvandlat upplysningstidens portalverk till scenkonst för Greta -generationen.

Den naive Candide, oemotståndligt gestaltad av Johan Stavring, ger sig ut på en bildningsresa med sin mer världsvane följeslagare Cacambo. Resan tar dem inte till nya kontinenter utan till andra galaxer. Och Candide, enfaldigt svärmande för jordnära Kunigunda går från redigt blåögd till omdömesgill hemmaodlare in spe.

Melanie Mederlinds scenversion är pepprad med populärkulturella referenser och vetenskapens fixstjärnor. Relevant och uppdaterat. Och till glädje för de som kan sin ”Interstellar ”och Stephen Hawking. Däremot och kanske beror det på att dagens scenkonst har skämt bort oss, lämnar musiknumren en hel del att önska.

Annars får vi hänga med på en hisnande resa där de stora frågorna dryftas. Och de är många. Vad gör vi här? Vad är alltings mening? Det är som ett ”Filosofiska rummet” på speed, med extra allt, för unga vuxna.

Föreställningen drivs mer av energi än detaljstyrd regi. Även om Mederlind vill kroka arm med Voltaire i en hyfsat subtil appell för en mer jämställd värld är det klimathotet som dominerar. Som Kunigunda lite förnumstigt uttrycker det, man behöver inte åka ut i universum för att förstå jordens värde. Eller?