Den första scenen i ”Cristóbal Balenciaga” utspelar sig på Coco Chanels begravning. Balenciaga kontaktas av en reporter som i tre år försökt få till en intervju med den skygge modeskaparen och intervjun skapar ramen för den sex avsnitt långa miniserien om mannen som kallades för ”modeskapandets kung”.

Berättelsen är avgränsad till de 30 år Balenciaga tillbringade i Paris. Frågan är om den inte hade vunnit på en snävare avgränsning än så. I de första två avsnitten avhandlas hur huvudpersonen etablerar sig i Paris 1937, hans kluvna förhållande till vännen Coco Chanel, nazisternas intåg, hans konsekventa ovilja att ta politisk ställning och seriens kärlekshistoria mellan huvudpersonen och hans partner och mecenat Władzio Jaworowski d'Attainville.

Mycket intressant stoff hastas helt enkelt förbi, Chanels relation med en naziofficer avhandlas till exempel med två repliker, vilket är synd. Särskilt eftersom hela andra världskriget ägnas lika många avsnitt som Baleciagas intensiva hat för pressen och prêt-à-porter (massproducerade plagg). Vilket kanske inte är fullt lika rafflande.

Men trots att serien formmässigt är en ganska konventionell biopic lyfts den rejält av att regissören Aitor Arregi gör ett mångbottnat porträtt av sin huvudperson. Han framställs förvisso som ett geni, men ofta ett ganska osympatiskt sådant.

När kollegornas företag gick under under den tyska ockupationen kom Balenciaga ut som ekonomisk vinnare på andra sidan. Han tvekar inte att sy klänningar åt en SS-soldat, men när officerens smaklösa fru vill lägga sig i tygval drar han gränsen – vissa saker gör man bara inte. Han är dessutom likgiltig, surmulen och osamarbetsvillig.

Huvudrollsinnehavaren Alberto San Juan gör mycket med små medel och kniper missnöjt ihop munnen för att hindra oönskade känslor från att slinta ut. När känsloyttringarna väl kommer är de noggrant avvägda och gripande.

På det hela taget en sevärd historielektion om vikten av en perfekt sydd ärm.