Vissa frågor är eviga. Till exempel antikens. I Aischylos drama med urpremiär år 463 före Kristus flyr Danaos 50 döttrar från för att söka skydd vid annan kust. I grekiska Argos ber de om kung Pelasgos hjälp undan ett påtvingat giftermål med de egyptiska kusinerna.
De nya landet betraktar dem som främlingar, men de hävdar att de liksom grekerna är barn av Zeus. Pelasgos överlämnar till folket att avgöra om de har rätt till asyl.
De sjutton kvinnor som under Sandra Stojilkovics ledning, har gemensam huvudroll på Malmö stadsteater bildar pjäsens mycket kärnfulla nav. I moderna kläder och med färgglada sjalar intar de den runda scenen med kristallklar beslutsamhet och kroppslig pregnans. Som en havsvåg sveper de fram – de tar plats och ber inte om ursäkt för sig.
Här kan vi lämna alla tankar på traditionell Hollywoodramaturgi därhän. Inte mycket händer under föreställningens 90 skälvande minuter. Här ges istället plats för riten och besvärjelsen. Som drivmedel fungerar John Brownes repetitiva musik framförd av en livetrio bestående av slagverk och blås på scenen.
Det är en spännande uppsättning. Körens kvinnor är unga amatörer som har sökt sig till teatern från olika delar av Malmö och under ett halvår växt samman till en kropp. I detta kollektiv, som talar, sjunger, dansar och klappar i händerna, blir individerna undan för undan synliga, de vi först betraktar som en grupp blir personer var och en med sin livshistoria. Modigt och solidariskt trotsar de tid, rum och gängse lagar för att strida för demokrati och människovärde.
Utan övertydliga referenser går tankarna till dagens utsatta grupper och flyktingpolitik. Antiken lever. Rätt använd kan den ge oss kraft till förändring.