Först kom romanerna om gymnasietjejerna ”Kalmars jägarinnor”, de sköna systrarna lite slarvdöpta efter Edith Södergrans dikt om ”krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor”. Sedan följde ”Sund” en av dem som i ”Ölandssången” blev allt mer lik författaren som sedan trädde fram i helfigur i ”Hennes ord, Värk I-III”, om barnlängtan i skuggan av en älskad mormors död på släktgården. En som alltid har funnits, och en som kanske aldrig kommer. Mellan dem stod berättaren och hennes kärlek Hanna. Det var en hybridformad vild undersökning, mera essäistisk essä, än roman, av existensen som inte riktigt avslutades, utan tonade ut i laddad osäkerhet.
Nu fortsätter Tove Folkesson på det autofiktiva spåret i en lovsång om bröllopsbesvär, blod och jord, om historiens sus genom mänsklighetens kropp och det språk som måste skapas för att beskriva det.
Att de älskande som vill skapa en familj är två kvinnor, speglas i omvärldens harklingar eller kompensatoriska stödjubel, men ”Den stora kyrkan” har formen av en mässa, en gudstjänst tillägnad livets egna sakrament. Dess Kyrie, som är ropet efter förbarmande, är skrivet i strömmande prosa och handlar om bröllopsbesvären, mycket samtida planerade som instagrammig extravaganza.
Men när Kalmars jägarinnor, som nu har lämnat barnen hemma, sitter berusade i bersån, ändrar boken rytm. Gloria, credo blir liturgi i Folkessons täta, vilda poetiska stil, distanserat ironisk och existentiellt tung på en gång.
Det limbo hennes författarskap hela tiden arbetet med, måste överbryggas nu. Döden lurar och alla kärlekar måste begravas för att få evigt liv. Folkesson frammanar hedniska offerlundar jämte de döda på bild i mobilen. Mormor som försvinner, och med henne kanske källan till Tove Folkessons författarskap, grundvattnet. Hur sörjer en författare den förlusten?
Det finns mycket skönhet här, skymningar, människors blickar, blåklockorna som ”ringer till kvällsbön” för alla som slutat tro på ägglossningens under, som har sina barn i frysen bakom kodlås. Skönheten påminner om känslan att inte få del av undret.
För det är en bok som närmar sig det som skaver också, och det är bra, liksom det är bra att den ibland är troskyldigt banal. Allt annat skulle bli outhärdligt, för mycket halleluja-moment.
Som slutets förlossning: ”Hur berättar man en historia som har upplevts av tusen och åter tusen?” – som blir en nattvardsscen full av action, drama, inre monolog, och den sol som stiger upp bakom en landstingsbricka med mackor efter att arbetet är över.
”Den stora kyrkan” är ingen katedral, utan en innerlig och lite hackig bön om att hitta hem på den steniga vägen till lyckan.
