Aleksei flyr från Belarus till Frankrike tillsammans med en vän och ett tillfälligt visum men allt går från pepp till pannkaka snabbt. De unga killarna kommer ifrån varandra och Aleksei plötsligt strövar omkring ensam i ett obekant Frankrike.

En intervju filmad som en ”casting couch” — likt den som föregår en porrfilmsinspelning — med ett befäl utanför bild som frågar ”är du beredd att ta risker?” Aleksei har gått med i Främlingslegionen.

Militärisk pennalism varvas med hoppet om ett franskt pass. Målet verkar inom räckhåll och då skiftar perspektivet. Publiken lär känna människorna som ska bli del av Alekseis uppdrag. Specifikt Jomo, ledaren för en rebellgrupp i Nigerdeltat som gör beväpnat motstånd mot kolonisatörerna som stjäl deras olja. Det dubbla berättargreppet ger publiken en insyn i två sidor av det grymma postkoloniala kriget om naturresurser.

Det görs också en ansats till mediekritik: en daterad referens när rebellerna intervjuas av en sensationslysten Vice-journalist (en mediekanal som knappt existerar längre) som bara vill se dem skjuta med automatkarbiner i luften.

Technoproducenten Vitalics atmosfäriska soundtrack förstärker utsattheten med de fattiga på båda sidor. De har egentligen bara hamnat på fel plats och måste döda eller dödas i krig på uppdrag av en makt som alltid är ansiktslös och långt bortom räckhåll. Även de kvinnor som dansar på en klubb som Aleksei besöker, som byts ut på grund av ”hög omsättning” som ägaren förklarar det — är en del av samma kretslopp på samhällets baksida ingen vill låtsas om.

Det är stundtals rörande men blir för esoteriskt och flummigt när verklighet och dröm börjar flyta ihop. ”Disco boy” är ändå sevärd tack vare fint skådespeleri och nerven i sin mångbottnade tragedi