20 år av barnfilmerna om ”Arthur och minimojerna” (2006), det trötta historiska dramat ”The Lady” (2011) och science fiction-floppen ”Valerian and the city of a thousand Planets” (2017) har gått. Men nu verkar fransmannen Luc Besson ha hittat sin röst igen.

”Dogman” saknar något stort som står på spel, men livsberättelsen om den misshandlade pojken Douglas som kan tala med hundar är nog så underhållande. Handlingen utspelar sig i New Jersey där Douglas (självklart är det hans namn) växer upp med en hatisk pappa och svekfull bror som en dag kastar ut honom för sova med hundarna utomhus. Där utvecklar han hundtelepati (?) och växer upp för att hämnas och sedan bli professionell tjuv.

Han använder hundarna för både beskyddarverksamhet och kreativa inbrott i ett slags Robin Hood-scener där jyckarna får skina. Men bäst är ändå Caleb Landry Jones i huvudrollen. Särskilt då Douglas tar jobb på en dragcabaret där han mimar till Edith Piaf.

Några kanske minns Luc Besson som en av de franska ”cinema du look”-regissörerna som slog igenom på 80 och 90-talet (tillsammans med Leos Carax och Jean-Jacques Beineix). De sades föredra snygg yta och spektakel framför djup.

Men i Bessons bästa filmer, som i genombrottet ”Det stora blå” (1988), ligger djupet i just estetiken och stilen. Han är också bra på att placera samhällets outsiders i centrum och ge dem oväntad superförmåga. Pundartjejen som skolas om till lönnmördare i mästerverket ”Nikita” (1990), eller taxichauffören som räddar hela jorden i ”Det femte elementet” (1997).

I ”Dogman” använder Besson underdog-greppet mer bokstavligt än någonsin, där en rullstolsburen dragartist slår sönder allas fördomar och mördar alla gangsters i en slutscen som påminner om den blodiga avslutningen på ”Léon” – fast med hundar.

Det är ojämnt, med en rejäl skopa överspel och serietidningsaktigt gangstervåld, men oväntat rörande och riktigt kul rakt igenom. Vem kan egentligen hata någon som är en riktig hundvän?