Mads Mikkelsens livströtta historielärare Martin blir utsuckad av både elever och familj. På en 40-årsmiddag för den småbarnströtta kollegan bryter Martin ihop så tårarna trillar ner i mineralvattnet. Kollegornas druckna festprat om Finn Skårderud och att människan är född med en halv promille alkohol för lite, slår rot. 

Så inleder de sitt experiment: salongsberusade under arbetsdagar, nyktra på kvällar och helger. Martins lektioner får liv och humor, plötsligt har han alla elever med sig, och fritiden med familjen blir full av skratt och gemenskap. 

Ett problem med alkohol är att man ofta får för sig att om man dricker dubbelt så mycket så blir man dubbelt så snygg och smart och får dubbelt så roligt. Lärararnas experiment är dömt att vandra samma väg. Hur högt kan de gå? Är musikläraren bäst på 0,8 promille möjligtvis? Och vad händer om de fullkomligt släpper loss?  

Så blir plötsligt den friskes privilegium smärtsamt synligt, ty alla klarar inte av att vara kontrollerat småfulla på jobbet. Det spårar ur med fruktansvärda konsekvenser.

Visst är det en film om alkohol, men för de uttråkade lärarna i En runda till handlar det framförallt om att bryta mönster, utmana sig själv och skaffa sig lite spänning i vardagen. Byt ut spriten mot barnsliga utmaningar så har vi Lisa Langseths hyllade Kärlek och anarki. Eller kultromanen Tärningsspelaren som fostrat både en och annan outhärdlig gymnasiefilosof.  

Vinterbergs regi är en växelverkan mellan fullt ös och stillsamhet. På och av. Den varma vänskapen är lika fint gestaltad som i Vinterbergs Jakten, också kriserna som skiljer agnarna från vetet. 

Vare sig han spelar salongsberusad, spiknykter eller aspackad har Mads Mikkelsen en närvaro och utstrålning som gör honom till varenda rutas naturliga mittpunkt. För den delen tar han inte över, han är den tystlåtna kamraten som utan att gnälla ställt den akademiska karriären på hyllan för småbarnslivets skull. Lika bra, men på ett skrovligare sätt, är Thomas Bo Larsen som olycklig gympalärare med ett hjärta av guld.

Tristare är det däremot med Mikaels äktenskap, Maria Bonnevie har inte fått mycket att jobba med och framstår som en ganska platt figur. Att deras relation ska utgöra ett löst ramverk för filmen är onödigt. 

Berättelser med starka idéer kommer med en förväntning om starka slutsatser. Så är det inte här. En smula förvirrande men väldigt skönt. En runda till är både en tragedi om alkoholkulturen och en glad film om att det är härligt att vara full och bryta mönster. Livet kan vara så trångt och tråkigt, kontrollerat och evigt mätbart och vilken metod man än väljer kan det vara värt att få glömma bort sig själv för en stund.