Inte världens bästa tajmning, kan tyckas. Premiär på Wermland Opera av ryske Pjotr Tjajkovskijs ”Eugen Onegin”, lagom till årsdagen av Rysslands anfallskrig på Ukraina.
Ändå: en bojkott spelar bara Putin i händerna, som ju hävdar att väst hatar rysk kultur. Operan om Onegins och Tatjanas oförlösta, omaka kärlek är föga nationalistisk, snarare tjechovsk till sitt uttryck.
Wermland Opera har aldrig spelat Tjajkovskij under sina 50 år – såtillvida är det på tiden. Man gör det med huvudsakligen lokala krafter och de räcker långt, men inte hela vägen.
Anton Ljungqvist i titelrollen är en ofta sedd baryton i huset, även i musikal. Här en idealiskt blaserad kulturman som alltför sent kommer i kontakt med sina känslor. Och då, i den avgörande slutscenen, blir det riktigt stor opera på Karlstadscenen.
Tatjana, som är den egentliga huvudpersonen i Tjajkovskijs läsning av Pusjkins versdrama, sjungs med passion av Karlstadbördiga Sabina Bisholt. En känslig och förläst tonårstjej som utvecklas till grande dame kräver en dito sopranröst – och den har Bisholt.
Castingen i övrigt är av skiftande kvalitet. Mest lyser Ingrid Tobiasson som pjäsens obligatoriska babusjka, nyss 74 fyllda med ljuvligt lyrisk mezzo.
Kajsa Larssons (alltför) sparsmakade scenografi och kostym signalerar något slags bedagad nutid i obestämd miljö. Med en lång parkbänk i centrum utspelas både lantliv och sovrum – på en gång ödsligt och plottrigt i Stina Anckers regi. Men klassamhället blir ändå tydligt, med sned ironi.
Egentligen kräver Tjajkovskij en större orkester och kör än vad det begränsade operahuset i Karlstad förmår, men under Roland Kluttigs ledning låter det ändå spänstigt.
