Claes Hakes skulpturer är ett slags landmärken, eller träffpunkter. De står ofta ute i offentligheten och vi måste konkret röra oss runt dem, som om de är stötestenar vi möts vid.

Inte sällan har skulpturerna formen av en port, och de är platser som vi människor kan gå vidare från, kanske förändrade.

Men varför gör man en retrospektiv över en skulptör på ett akvarellmuseum? Claes Hake har rötterna här på Västkusten, men det finns ju hundra sätt att med konsten hylla den här delen av Sverige.

Två anledningar: det skvätter om Claes Hakes måleri. Målningarna är närmast avtryck av Hakes rörelser, en slags action painting, där det plaskar om impulsen, eller lusten att hitta en form som berättar något som inte ska förbli osagt.

Hans abstrakta måleri är meddelanden, eller tankar, som behöver papper och färg för att vi ska kunna dela dem. För vissa saker ska sägas i toner, men andra behöver sägas i sten, eller på handgjort papper från Nepal.

Den andra anledningen att ställa ut Claes Hake på Akvarellmuseet är hans hisnande och kraftfulla människoideal. Claes Hake är en konstnär som både arbetar med de allra längsta tidsperspektiven, de mest beständiga materialen. Och med det allra ömtåligaste, skisserna, papperslapparna, de korta meddelandena.

Hans konstnärskap visar kontrasterna mellan en supertung materiell verklighet som vi måste orientera oss kring och anpassa oss efter, och det sköra, tunna, det fladdriga som är det mellanmänskliga.

Utställningen visar att vi människor tillhör båda sfärerna, vi är både tåliga och ömtåliga, vi är både kropp och själ. Ja, egentligen är de båda sfärerna som tillhör oss.

Men vi behöver fasta punkter, landmärken för att förstå hur rörliga vi är, hur fria vi är att både måla upp en port och låta anden sväva igenom den. Det ger oss Claes Hake.