Svart kan vara färgen både för sorg och för vrede. Och den här utställningen kastar oss in i ett kolmörker – bokstavligen. För det handlar om kolförbränning på olika sätt, och obehaget det väcker.

Kol som material är grundläggande i konsthistorien och blandades redan för tusentals år sedan med fetter för att skapa färg. Men kol har inte bara gett förutsättningar för konst, kolatomen i sig är avgörande för organiskt liv som vi känner det på jorden.

Kanske är kol på det sättet så långt in i livets minsta beståndsdelar vi kan nå. Men samtidigt på så många sätt en bild för, eller ett avtryck av döden.

Stigen mellan palmerna är mörk, men stämningen på Arken är hög. Vissa skulpturer är som konstiga djur med stora ögon, andra är svarta, farliga speglar. De är läckra och läskiga samtidigt på ett sätt som får en att vilja stå och glo riktigt länge.

Och det finns önskedrömmar här: om att vrida tiden tillbaka – som när Julian Charrière spelar upp raketer eller fyrverkerier baklänges. Och också om att hitta någon slags värme och stabil punkt, men istället finns det bara palmolja och rave.

Utställningens titel Solarstalgia kommer från begreppet solastalgi som står för sorgen som man kan känna över att ens hemtrakter förändras, till exempel av klimatförändringar. Och Julian Charrière bygger upp utställningen med ljud och ljus som pulserar så att det verkligen är svårt att behålla balansen: han gör det påtagligt att ”det här ämnet, det här med kol, det är bortom vår kontroll”.

Utställningen väcker verkligen ambivalens för Charrière gör en slags svart underhållning av oron och faktiskt också sorgen och vreden som klimatförändringarna skapar. Sådana ädla känslor går det alldeles utmärkt att driva med eller att göra fest av. Det är hårt och det är träffsäkert och han skickar en nyårshälsning som svider inför 2025.