Titta på de här gröna keramikstenarna av Ellen Ehk Åkesson, jag vill så otroligt gärna plocka upp dem och känna på dem ordentligt. Jag inser att man inte får röra vid saker på ett museum men gång på gång ger den här utställningen mig en impuls att gå väldigt nära, bli del av den natur som konstnärerna lyfter fram. Vare sig det är klippväggar, himlar eller vulkanutbrott.

Och just den impulsen, att själv känna efter och gå nära naturens krafter är kanske det finaste en människa har. I alla fall enligt romantikerna.

När romantiken bryter fram alldeles i slutet av 1700-talet vänder konstnärer och filosofer på linsen. Istället för att gestalta historiska hjältar och moraliska ideal riktar man blicken mot individens känslor och syn på konst, politik, religion. Och hyllar förmågan att både uppleva och skapa som var och en av oss har.

Romantikerna gör oerhört precisa studier av naturen, hos samtida Ann Böttcher eller 1800-talets Johan Christian Dahl. Men sen kommer själva konststycket – man gör något nytt av detaljerna, en ny helhet eller form – där människorna ofta är försvinnande små och ömtåliga och havet, himlen, elden så mycket kraftfullare. Samtidigt ekar havet, elden, stenen inom mig, inom varje människa.

Utställningen blandar verk från olika tider och skolor fram till idag, vilket är helt rimligt eftersom vi fortfarande i västvärlden lever med fokus på individen. Och det visar på romantikens rikedom, en hållning som går bortom definitioner som det här är romantik, och det där är det inte – romantiken är ett sätt att förhålla sig till att vara levande.

Det är klart att romantiken kan provocera – för den som längtar efter systemkritik eller praktiska lösningar på samhällsproblem. Och visst kan det verka onödigt att ägna sig åt det vi längtar efter, vill, tror eller tvivlar på, men vi går inte upp på morgonen enbart för att fungera, inte i längden.

När romantiken riktar blicken mot individen kan det gunga under fötterna – för hur ska jag förvalta det privilegiet? Det kan kännas tungt att jag är den som ska komma till insikt, försoning, uppleva glädje och dessutom för min egen skull. Men romantiken visar också allt hjältemod som finns inom oss, det behövs ingen stor publik, för med Karin Boyes ord: i vardagens innersta, brinner en djup, hemlig helg.