Visste ni att landskap är fulla av känslor?

Bara titta på Fanny Churbergs månskenshimmel – det är så mycket drama som går att hantera på en enda natt.

Både Hill och Churberg målade landskap, och egentligen under en ganska kort period, främst på 1870-talet. Det är en god idé att kombinera de här konstnärerna men Hill tar ändå mest plats i utställningen, med lite större målningar som är välkända för en stor publik sedan länge. En ganska självklar spegling av förutsättningarna för hur män och kvinnor fick utrymme i offentligheten för 150 år sen.

Hills landskap är gåtfulla och fängslande och jag undrar verkligen vad det är som precis har hänt här på landsvägen eller på stranden – eller vad som är på väg att hända?

Hos både Hill och Churberg tänker jag på landskapsmålningarna som en slags avlastning. Det är som att de säger ”Titta – landskapet är lika dramatiskt som jag! Det är inte mina känslor det handlar om, hela världen är faktiskt så här intensiv om ni tittar efter.”

Men hos Churberg finns också en stor lätthet och lycka och ömhet i små ljuspunkter som lyser så att hela natten skälver. Och så molnen sen – vad är det för ett hot de bär på?

Ett landskap är alltid ett sätt att summera en tid och en plats och alla de känslor och förhoppningar som äger rum där, i djurens och växternas och människornas göranden och låtanden. Och det finns en särskild glädje med landskapsskildringar, just i vetskapen om att landskapet kommer fortsätta finnas kvar även efter mig. Också efter klimatkollapsen kommer det finnas något slags landskap och det kommer vara fullt av spänning och skönhet även om vi inte vet hur det kommer se ut.

Egentligen borde det vara omöjligt att ta in ett landskap inomhus, men när vi sätter in det i en ram det blir det lite lättare att se något av allt det som landskapet bär på. Hur det pulserar och väntar och skiftar. Precis som vi.