Den tyska författaren Sandra blir intervjuad av en litteraturvetarstudent i sitt hus i franska Alperna. Hon dricker vin och kastar tillbaka frågorna, självsäker och ganska dryg. Man känner antipati mot henne direkt. Att från första början väcka en osäkerhet kring huvudrollens personlighet och karaktär är ett djärvt drag. Särskilt eftersom Sandras man strax därefter hittas död nedanför balkongen. Inga vittnen finns.

Har han ramlat? Hoppat? Har Sandra knuffat honom? 

Oavsett vilket är det en tragedi. Inte minst för den synskadade elvaårige sonen som lämnas i en röra av sorg och skräck. När Sandra, och äktenskapet, blir synat i sömmarna av polis och åklagare är ingenting så lyckat som det intellektuella paret försökt ge sken av. Men, och det här är filmens absoluta styrka, äktenskapet är kanske inte heller så mycket värre än andra? Hur snyggt ser något ut egentligen om det granskas under lupp?

Sandra Hüller i huvudrollen gjorde sitt internationella genombrott i ”Min pappa Toni Erdmann” och växlar här upp än mer. Författaren Sandra har ett knivskarpt intellekt och i den fantastiskt välskrivna, välspelade och välregisserade grälscenen som är filmens mörkaste stund väcker hon både beundran och avsky. 

Alperna är brutalt vackra men hanteras härligt oimponerat av ett filmfotografi (Simon Beaufils) som helt utan sentimentalitet snarare lyfter mars-slask och mörka vintervägar än ägnar sig åt landskapsporr. I samma anda är ljudbilden stökig och skramlig. Den enda musiken kommer från sonens hyfsat begåvade plinkande på ett skallrigt piano. I rättegångssalen skrapas det med stolar och smälls i dörrar. 

Det är en rejäl mangling på två och en halv timme, jag brukar sällan imponeras av för långa filmer men här gör längden sitt jobb. Den oklara skuldfrågan har mig helt i sitt våld, mot slutet är jag nedmald och osäker. 

Fritt fall är skriven, regisserad och spelad med mod och omsorg.