Recension: Furstinnan av Amalfi i regi av Suzanne Osten

Publicerad

Suzanne Osten debuterar på Dramatens stora scen. Det är förstås på tiden. Hennes betydelse för svensk teater kan knappast överskattas. Vad gäller omfång maxar hon uppdraget, med en nära fyra timmar lång uppsättning av John Websters blodiga hämnddrama. Skrivet i Storbritannien för 400 år sedan, men aldrig spelad på skandinavisk scen.

Pjäsens teman – makt, hämnd, förtryck, omöjlig kärlek och blodvite – känner vi igen från Shakespeare. Så även blankversen, liksom den underbara tilltron till naturen och hur vi lever i (underlägsen) symbios med den, något som också avspeglar sig i Anna Heymowskas blommönstrande scenografi.

Suzanne Osten, som älskar och behärskar teaterleken, har gjort en sprakande och tidlös föreställning om mäns förtryck mot kvinnor, en fruktansvärd och antytt incestuös historia där alla dör på slutet. Två bröder förvägrar systern ny kärlekslycka då hon blivit änka. Den förälskade systern går sin egen väg, och en underhuggare som blir satt att spionera blir till en maktfaktor med egen agenda.

Som motvikt till det falliska övertaget – i de manliga kostymerna tydligt accentuerat med överdimensionerade suspensoarer – ger Osten full tank drivmedel till Websters för sin tid förbluffande starka kvinnor. I synnerhet Maia Hanson Bergqvist får använda hela sin palett av ilska, explosivitet och sötma som Furstinnan av Amalfi. Det är en katharsis i sig att se henne kräkas, krysta och fria framfusigt på scenen. Siri Hamadis rådigt kaxiga tjänarinna är inte långt efter. Tillsammans med Elin Klingas Julia bildar de en trojka som når himmelska höjder.

Männen är omväxlande uppblåsta, pojkaktiga och löjeväckande, var och en med sin egenhet. Med sin unika kombination av fantasi samt totala tillit till sina skådespelare får Osten dem alla att göra underverk. Leken eller om vi så vill teatraliteten understryks med commedians halvmasker, scenografins förvandling samt den tillagda rollen Ombra, en skugga som självsvåldigt kliver upp från publiken och lånar repliker av andra.

I Suzanne Ostens universum är allt möjligt och mycket jordiskt och överjordiskt virvlar förbi på vridscenen till tonerna av Niki and the Doves strömmande electropop samt uppfordrande liveslagverk. Men trots fyra timmars Osten-marinering sitter jag och saknar hennes mest äventyrliga infall. Ända fram till slutet – som inte bör avslöjas – men som bär på löften om ett liv bortom det jordiska.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.