En novemberdag för drygt ett år sedan fick redaktionen för The Local ett förundrat mail från en av sina läsare i England:

”Stämmer det att Sverige förbjudit julbelysning på allmän plats för att inte väcka anstöt hos muslimer?”

Redaktören Paul Rapacioli kunde titta ut genom fönstret på ett Stockholm vars gator och torg var fulla av glittrande pynt och juleljus, och sedan skicka ett lugnande nej till den engelske läsaren.

The Local är alltså en engelskspråkig nyhetstjänst, baserad i Stockholm, som bevakar Sverige för en läsekrets världen över. Lokala nyheter för ett globalt medvetande – en intressant kombination av perspektiv som också sätter sin fruktbara prägel på denna bok.

För Rapacioli hade blivit väl så förundrad som den mailande engelske läsaren.

Var i hela friden hade den här besynnerliga uppfattningen kommit ifrån? Och hur hade den hamnat hos en läsare i Northamptonshire?

Det är den efterforskningen som blivit boken ”Good Sweden, Bad Sweden” (utgiven av ett svenskt förlag men skriven på engelska).

Historien om julbelysningen började som en sann nyhet hos SVT Nyheter Jönköping: i ett antal mindre städer som av olika skäl fått ökad genomfartstrafik tillåter Trafikverket inte längre att kommunerna använder Trafikverkets ljusstolpar för att hänga julpynt på, detta för att anpassa funktionssäkerheten till den ökade trafiken.

Den storyn blir ju inte viral, precis.

Men den plockades upp av alternativmediasajten Speisa, som är inriktad på att bevaka ”den eskalerande massinvandringsrelaterade situationen i Sverige” – och då lade de till kommentaren att händelsen är ”en seger för de som vill tona ner återstoden av landets kristna traditioner”.

Därefter kommer sajten med det lämpliga namnet Infowars – en av alternativmedias storspelare med 280 000 dagliga besökare – som gör två saker med nyheten: 1) sätter händelsen i samband med flyktinginvandring från muslimska länder och 2) lägger till en minst sagt spekulativ tolkning.

”Städer över hela Sverige har förbjudit julbelysning av 'säkerhetsskäl', men den verkliga orsaken är nästan säkert att landet fullständigt kapitulerat inför islam efter att ha importerat oräkneliga muslimska invandrare under de senaste två åren...”

Tjong! Det där är en story som lyfter ögonbryn. Men den är en lögn.

Till det verkligt intressanta som Rapacioli lyfter fram i sin båda skarpa och klara analys är att den här sortens lögn består av sanna enskildheter – som sätts samman på ett djupt osannfärdigt sätt.

Och så är det med de stora hitnumren på reportoaren av det författaren kallar Bad Sweden-nyheter (i kontrast förstås till de ofta lika stereotypa och halvsanna Good Sweden-nyheter som stått högt i kurs sen början av 1900-talet).

Bilbränder i invandrartäta förorter. En brottsstatistik över våldtäkter som i vissa avseenden stigit under 2000-talet (främst pga att den juridiska definitionen av våldtäkt vidgades, i andra pga att anmälningsbenägenheten ökar). Ökning av grovt gängrelaterat våld. Sverige tog in så många flyktingar från Syrienkriget att vi fick svårt att hantera situationen.

Var för sig sanna enskildheter. Liksom det är sant att den muslimska befolkningen i Sverige och det muslimska kulturella och sociala inflytandet på Sverige ökat och fortsätter att öka.

När man skruvar ihop dem och tillsätter en skvätt emotion och drama – då framställer man en modern lögn: nyhetsliknande, lättspridd, smittsamt lockande.

Några av dessa historier har nått långt in i normala, breda mainstream-media.

Brittiska prestigetidningen The Guardian rapporterade den grovt missuppfattade storyn att Svenska kyrkan förbjuder sina präster att kalla gud ”Han” eller ”Herren” för att istället påbjuda genusneutrala termer. Sanningen är att den nya kyrkohandboken infört flera alternativa formuleringar, både med och utan ordet Fadern, och att begreppet Anden numera är femininum och inte maskulinum.

Den brittiska dagstidningen Daily Mails webupplaga, Mail Online som är en av världens största nyhetssajter, har ihållande rapporterat om att Malmö har en exceptionellt hög våldtäktsstatistik och trummat in begreppet att Malmö är ”the rape capital of the world”. Ett påstående som helt saknar verklighetsgrund – våldtäkt är inte vanligare i Sverige än i övriga Europa och inte vanligare i Malmö än i landet som helhet – men som blivit etablerat som en sanning i Mail Onlines världsbild.

När en av tidningens resejournalister måhända obetänksamt skriver om Malmö som en cool och modern stad med kosmopolitiska kaféer och gränsöverskridande kulturliv osv osv då får hon rasande läsarkommentarer: ”visst, res du dit och bli våldtagen och rånad...”

En annan intressant sak som Paul Rapacioli lyfter fram är att även sedan de blivit dementerade lever dessa moderna bluffnyheter vidare över mycket längre tid än de artiklar som motbevisat dem. Enligt de högsta Google-träffarna är Malmö fortfarande världens våldtäktshuvudstad och svenska präster är förbjudna att kalla sin gud för Herren.

Skälet till att Sverige periodvis får oproportionerligt stor uppmärksamhet i internationella nyheter är ju att vårt land, av olika och märkliga orsaker, fått rollen som en symbol för något slags annorlundahet. Och som sådan har Sverige kommit att användas som ett verktyg i politisk debatt världen över.

Oftast – och som sagt ofta väl lättvändigt – som exempel på något bra, ett lyckat samhällssystem, en öppenhet och kompetens, ett slags rationell globalism.

Just därför är det så effektfullt när den som istället vill förstärka den motsatta politiska polen – försvar mot främmande inflytande, misstro mot den muslimska världen, slutenhet kring traditionella värderingar, ett slags irrationell nationalism – när dessa aktörer lyckas ändra ljussättningen av Sverigebilden. ”Titta! Under den självgoda politiskt korrekta ytan är det ruttet inuti!”

Det är en story som höjer ögonbryn.

Därför får vi höra USA:s president rya om vad som hände i Sverige i går kväll, trots att ingenting särskilt hänt.