Linus Wahlgren spelar prästen Theodor vars dödssjuka fru plötsligt återhämtar sig. Miraklet får den lilla byns församling att börja vallfärda till Theodors gudstjänster med magiska inslag. Det visar sig att det finns en mörk, ologisk förklaring bakom alla välsignelser: en gammal vän och pensionerad präst har tagit Theodor under sina vingar och förklarat att mirakel kräver människooffer.

Enligt en form av gammaltestamentlig moral ger sig Theodor ut om nätterna för att mörda våldtäktsmän och andra gärningspersoner som undsluppit rättvisan. Theodor blir som en slags Gudasänd ”The Punisher”.

En poddare som fokuserar på sekter får snart upp ögonen för den lilla byns församling och de svårförklarade miraklen, och Theodors våldsspiral verkar leda honom närmare helvetet än himmelriket.

Svensk skräck har blivit allt vanligare men ”Gudstjänst” är ytterligare ett bevis på att genren tyvärr fortfarande inte mår särskilt bra.

I våras släpptes den förvånansvärt habila ”Hanteringen av odöda” – en norsk samproduktion baserad John Ajvide Lindqvists zombieroman, med en hög konstnärlig nivå som hör till undantagen. Men filmen saknade ändå det viktigaste: att vara läskig.

Den svenska publiken har på senare år annars utnyttjats som försökskaniner för kalkonprodukter som ”Canceled” och ”Karusell” (2023). I höst kommer den ”Blair witch”-inspirerade ”Äkta skräck”, som kanske kan erbjuda något nytt – men jag tänker inte ha några förhoppningar.

”Gudstjänst” har en rolig men alldeles för fånig premiss för att tas på allvar. Skådespelet är inte utan kvaliteter men blir ändå lidande av det haltande manuset och den förhållandevis mesiga blodsutgjutelsen. Som skräckfilm betraktad är ”Gudstjänst” misslyckad, men har visst värde som cringe-underhållning.

I en tid med så mycket rädslor i resten av samhället är det ändå underligt hur svårt det är att översätta skräck till filmduken i Sverige.