“Jag är en wild story”, sjunger Håkan Hellström på albumets allra första sekunder i en låt om ADHD och om att vilja tända upp skyarna. Ändå är Poetiska försök ett av de tamaste album han släppt.

Det är inte det att det är dåligt – få svenska artister skriver så vackra kärlekslåtar som Håkan Hellström. “Vad gjorde mina armar innan de höll om dig” är en cheesy rad som vanliga killar knappast skulle komma långt med men i Håkan Hellströms mun blir den precis så oemotståndligt ljuvlig som den är menad att vara. Och den tryggt dunkande basen i “Den här gången är det på riktigt” låter på pricken som den dumma, dimmiga känslan av att vara kär.

Allt handlar dock inte om kärlek – vi får en fuck off-låt också. “Små bäckar, stora floder” sjungs till någon som snackat skit och spridit lögner i media. Kanske handlar den inte om någon speciell, kanske handlar den om flera. Men om detta är Håkans variant av Shakiras disslåt från i vintras så är den värdigare genomförd – se och lär Shakira.

Men förutom “Små bäckar, stora floder” lyser överraskningarna med sin frånvaro. Jo, en fin säckpipa hörs och en mindre lyckad radiohit med banjo. Inslag av folkmusik och en del spännande syntar, men inte så mycket som man hade förväntat sig efter hintarna om just folkmusik och syntar i pressutskicket. 

Faktum är att om en väldigt begåvad AI hade fått uppdraget att göra en Håkan Hellström-skiva så hade den troligen låtit ungefär så här: Med congas, blåsinstrument, Springsteen-gitarrer och starka Ullevi-vibbar. Slitna metaforer, som att kärlek är en fågel i handen, och rader som återanvänds i flera låtar.

Var är Håkan Hellström som brukade experimentera, ta risker och väva samman nostalgi med nya influenser? “Poetiska försök” får mig att önska att han gått in lite hårdare för det där med folkmusiken ändå. För även om det är ett helt okej album, så har han gjort det mesta av det här förut, fast bättre.