Den polske regissören Krystian Lada har en kritisk grundsyn mot etablerad operakultur och har avsiktligt dekonstruerat Hoffmann-figuren och klätt av honom. Jacques Offenbachs försupne hjälte får hasa sig i bara kalsingarna genom operans olika amorösa äventyr.

Egentligen borde den kallas ”Hoffmanns berättelser”, eftersom förebilden är den verklige tyske författaren E T A Hoffmann och hans skruvade spöknoveller.

Här blir operans tre akter – med tre olika åtrådda kvinnor – till den patetiske Hoffmannpoetens osorterade minnen av misslyckad kärlek. Till dockan Olympia, sångerskan Antonia, kurtisanen Giulietta – som Kerstin Avemo gör till en och samma högst trovärdigt komplexa kvinna. Hon briljerar inte bara med vansinniga koloraturer utan också med gripande scennärvaro och komisk tajming.

Direkt burlesk är stjärnmezzon Katarina Karnéus när hon spritt språngande, rökande och supande hoppar runt i värsta tjockdräkten. Antagligen tänkt som frejdigt frodig anarkism, men snart upplevd som fånigt och kränkande påfund – liksom all den myckna nakenhet som fascinerat Krystian Lada.

En överlastad och tilltrasslad regi, som dock bjuder både rörande och komiska ögonblick. Men framförallt levererar Göteborg en alltigenom kvalitativ musikalisk produktion med solister, kör och orkester under franske dirigenten Sébastien Rouland. För det känns och sjungs verkligen som en fransk opera. Och pratas i många filmade sekvenser.