Som titelns buddistiska term antyder bjuder den mexikanske filmmästaren Alejandro González Iñárritu på en tripp genom ett sprakande limbo mellan döden och återfödelsen.

”Bardo” är en högtflygande medvetandeström, en surrealistisk exkursion genom huvudpersonen Silverios minnen och sinnen. Och även upphovsmannens, får man anta. Även om Iñárritu inte själv ligger i limbisk koma är det ur hans erfarenheter och tankar som bildflödet stammar.

Nå, om man skulle blästra bort allt utanpåverk skönjer man ändå en liten, blygsam intrig om en upphöjd mexikansk dokumentärfilmare som har tilldelats ett fint amerikanskt journalistpris och är på väg till LA för att bevista prisceremonin. En grundpremiss som så klart för tankarna till Ingmar Bergmans ”Smultronstället”; här finns även samma drömska, melankoliska retrospektion över ett liv levt utefter fel prioriteringar.

”Min framgång är min största förlust”, säger Silverio, och syftar på hur jobbet stulit tid från barn och fru. Men där Bergman låter sin Isak Borg vandra sorgset genom sina svartvita minnen slänger Iñárritu ner sitt alter ego i en virvelström av spektakulära fantasmagorier.

Den mäktiga sekvensen med erövraren Cortez sittandes på ett berg av döda urinvånare är bara ett av många scenerier som lämnar djupa spår på näthinnan.

För det handlar ju inte bara om Silverios minnen. En människas existens är en del av en helhet, i ständig clinch med samtid och dåtid. Sålunda avhandlas landets osunda relation till USA, drogkartellernas vidriga våld och inte minst vikten av flyktiga begrepp som ursprung och identitet.

Panta rei, skulle man kunna utbrista. Allt flyter. ”Bardo” har drömmens fria logik och obegränsade tillgång till… allt. Fantasin flödar fritt när en visuell visionär som Iñárritu ska summera livet och existensen. Pretentiöst? Jajamensan, men också underhållande och insiktsfullt, fullt av påhitt och metaforiska fyndigheter.

Okej, det är lite för långt: 151 minuter. Mexikanaren hade lugnt kunnat kapa några minuter här och där. Det gjorde han i och för sig redan efter premiären på Venedigs filmfestival i år. Hela 22 minuter har försvunnit sedan dess, men Iñárritu kunde gott ha trimmat lite till.

Det har varit tyst kring Alejandro González Iñárritu på senare år, i alla fall här hemma och i jämförelse med hur han förut dominerade det cineastiska landskapet med titlar som ”Babel”, ”Birdman” och det västerneposet ”The revenant”. Sju år har gått sedan den sistnämnda och det är tydligt att filmskaparen befinner sig närmare målsnöret än startblocket.

Han svävar utmed minnenas allé och konstaterar att livet är en räcka osammanhängande scener, löst sammanfogade av vår egen önskan att hitta sammanhang. Och att när man kommer upp i medelåldern går tiden så snabbt att den känns som ett ständigt pågående krampanfall.

Kunde inte ha sagt det bättre själv.