Jazztrumpetaren Lee Morgan var en av 60-talets mest tongivande hardbop-musiker i New York, en känd profil för det så kallade Blue Note-soundet, men hans musikaliska arv överskuggas ofta av hans hårda liv och för tidiga död. Som 20-åring blev han heroinmissbrukare och som 33-åring sköts han till döds av sin kvinna Helen efter en otrohetsaffär.

Svenske dokumentärregissören Kasper Collins ”I called him Morgan” fick sin världspremiär i Venedig i september förra året och har sedan dess rest runt i världen på andra festivaler, men får nu äntligen svensk premiär.

Med hjälp av arkivmaterial och nya intervjuer lyckas Collin ge en nyanserad bild av Morgans liv. Både hans talang att förvalta sina känslor konstnärligt – en bandmedlem beskriver med inlevelse hur Morgan ”berättade sin historia musikaliskt” – liksom hans nedstigning mot rännstenen, hans återhämtning och för tidiga död.

Mest av allt vilar ”I call him Morgan” på en gammal intervju med Morgans sambo Helen More, som i mitten av 90-talet lät sig spelas in, kort innan sin egen död.

Helen växte upp i North Carolina, fick barn vid 13-års ålder men flyttade för att försörja sig ensam som växeltelefonist i New York och blev känd i sitt kvarter som en mästerkock som spelade tärning med männen på gatan.

Hon berättar om hur hon träffade Morgan: han hade tänderna utslagna och gick omkring i snön utan jacka (den hade Lee Morgan pantsatt för at ha råd med drogerna). Helen tog hand om honom och när han blivit ren och återvänt till musiken blev hon lika mycket hans manager som hans flickvän.

Tragedin som följde när hon sköt honom efter ett svartsjukedrama på jazzklubben Slugs 1972 sätts med andra ord i en välbehövlig kontext.

Mitt enda klagomål på den annars utmärkta dokumentären är att den är för kort. Den mångbottnade historien hade mått bra av lite djupare grävande. Jag vill veta mer om dynamiken i bandet med Dizzy Gillespie, mer om Morgans uppväxt, mer om tidsandans New York och förutsättningen för afroamerikanska musiker, och jag vill definitivt veta mer om Morgans och Helens relation.

Det är synd att inte alla dokumentärfilmer kan vara åtta timmar långa som ”O.J. Made in America”.