Bakom föreställningen står regissören Ada Berger, koreografen Anna Vnuk och barnboksförfattaren Stina Wirsén. Trion levererar, trots sin sceniska förutsägbarhet, en drabbande uppvisning i de mänskliga relationernas smärtande sidor.

Det är plågsam igenkänning från start. Ett par tävlar om vem som gör mest därhemma för att inte hamna i skuld till den andre. Det spårar ur såklart, precis som för mannen som försöker lära sig att säga nej. Han väcker bara de andras mobbningskänslor.

Det är en brokig föreställning, full av tokiga huvudbonader och sketchens snabba infall. Här finns kvinnan som vet precis hur man styr ett rum med passivt-aggressiv svartsyn, här finns mannen som försöker balansera julfirandets förväntningar mellan fru och mor.

Det handlar om de vi kan kalla ja-svaga i det mänskliga samspelets hårda strid: de som lyssnar in, anpassar sig och är så till lags att de riskerar att förflyktigas i samröre med sin omgivning. Det känns som ett högst nutida fenomen, ett svenskt problem rentav, hyperangeläget i armbågarnas tid.

Lite av en drömtrio får man kalla laguppställningen här, som bärs av de enskildas särmärken. ”Jag offrar mig” liknar Ada Bergers kända samarbeten med serietecknaren Liv Strömquist. Anna Vnuk kommer med otvungen närvaro, och en lätthet i koreografin. Stina Wirsén med välkomponerade utstyrslar i färg och material. Har man läst Vem-böckerna känner man igen sig, också här.

Uppsluppet javisst men den här föreställningen rotar också runt i ja-sägarens överanpassning och vad den leder till. För någonstans ska det pysa ut. Och då kan det sluta med bitterhet och våld.

Det känns angeläget, som en första dissektion i människans mindre charmiga sidor. En dansant föreställning, komisk och fullmatad med dråpligheter. Nej-sägaren i mig tycker att det känns som något som sceniskt gjorts förut. Ja-sägaren vill ha mer.