”Kärlek” tar sin början på en urologmottagning där gråtande män vacklar ut efter att ha fått beskedet om att det är ajöss med prostatan. Symbolen för manligheten, och en viktig källa till sexuell njutning för vissa.

Här jobbar läkaren Marianne, som intresserar sig för urologi på grund av ämnets blandning av njutning, genans och äckel. Sjuksköterskan Tor är hennes parhäst: en glad och varm Florence Nightingale-figur som gärna ägnar sig åt sex med främmande män på fritiden.

Den andra viktiga spelplatsen är en pendlarfärja, och på vattnet flyter allt, även gränserna. Michel Foucault skrev exempelvis om havets symboliska gränslöshet i Vansinnets historia, och det är nog ingen slump att det är på färjan som Tor raggar, och där även Marianne får napp.

Dialogen är som vanligt välskriven och suger in vem som helst även i de mest triviala spörsmål. Andrea Bræin Hovig som Marianne, välkänd för Haugerud-fans, har en slags avväpnande vardaglighet, samtidigt som hon är magnetisk i sin utstrålning. Tayo Cittadella Jacobsen som spelar Tor har samma kvaliteter. Det är människor som man absolut vill bli kompis med.

Jag gillar verkligen Dag Johan Haugerud, hans ”Barn” är en av de bästa filmer jag sett, men ”Kärlek” känns ofokuserad. Det är så smart hur han diskuterar relationer, kärlek, frihet, cruisingkultur och inte minst det stora obearbetade ärret aids hos en äldre generation homosexuella män. Men så finns det vissa delar som ser ut som att de betyder något, men som jag inte får fatt i vad det skulle vara.

Som där rosaklädda cykelbud rör sig i en koreograferad dans, det är skojigt och rart, ett medvetet grepp men en scen som egentligen inte tillför något mer än att göra cykelbuden till en opersonlig del av scenografin. Ungefär lika påklistrat och onödigt känns det ganska pretentiösa arbetet med det stundande Oslo-jubileet som får ringa in hela filmen.

Det är som att delarna är bättre än helheten, och att vissa pusselbitar kanske hamnat i fel ask.