Låt oss börja med musiken. Berlinbaserade Nils Frahm är känd för sitt okonventionella sätt att använda pianon på. Hans musik är upphöjt pianoklink, med den egenheten att den andas. Förutom tonerna hör man pianots mekanik, en pedals pumpande, pianistens syrehämtning.  

Kenneth Kvarnström har begränsat sig till ett album, Solo remains, och därmed utmanat sig själv.  

Scenen är stilren och skarpt skuren, som så ofta när arkitekturintresserade Kvarnström är i farten. Och det börjar så mjukt så mjukt. De fyra dansarna i rena strumpor på ljus heltäckningsmatta. Svartklädda kroppar som böljar, flyter. Ett virrvarr av kroppar, rörelsens poesi som Kvarnström själv uttrycker det. Dansarna iklädda klockformade tunikor gungar likt smågranar i stormbyar. En lek måhända men också ett uttryck för människans obetvingliga lust att röra sig.  

Då börjar sönderfallet. Dansarna Ida Holmlund och Anton Borgström med bakgrund i street-dance använder sig av popping-genrens spasmiska rörelsemönster för att gestalta kroppens dekonstruktion. Men det är ett nedskruvat mönster, som om kraften sipprar ur. De andra dansarna kommer till undsättning, stöttar upp, bär, men förfallet fortgår.  

Det är ingen skrattfest och inget för den som skyr tillvarons mörka sidor. Men Kvarnström fyller rummet med lek. Själv står han i bakgrunden och målar för glatta livet. Rumsterar om i scenografin, lyfter fram rekvisita. En pysselhörna tar vid där dansarna utrustats med limstift och ett sönderklippt porträtt som snart täcker Kvarnströms pannå.  

Lekfullheten balanserar dock på en knivsegg. Risken finns att det trillar över i slöjdverkstad. En scen där dansarna verkar fastna i en bunt järnringar saknar pregnans och energi.  

Ändå blir Pianotopografier ett kongenialt möte. Nils Frahms musik pendlar mellan toner och tystnad, rörelse och vila. Det är dit föreställningen strävar, till dansens utgångspunkt, där rörelsen faller tillbaka i stillhet.  

För en (kanske alltför) hängiven lyssnare av Frahms musik händer något smärtsamt ljuvligt i mötet med det dekonstruerande ”poppandet”.  Mot slutet av föreställningen använder sig Ida Holmlund av vad som tolkas som undergenren liquid and digits tekniker, där kroppsrörelse blir till vätska, bildligen.

När hennes bara armar tycks sväva bort som flytande materia i den svarta fonden är det som att andaktsfullt blicka ut i stjärnhimlens eviga tomhet, fri från ångest och oro och det trots att det musikillusoriska greppet fallerade på premiärkvällen. Det blir till att fånga föreställningen igen när den nu ger sig ut på Sverigeturné.