Kulturnyheternas kritiker Camilla Lundberg har sett Syskonen i Mantua:

– Musiken i Syskonen i Mantua kommer både från 1600-talet och idag. Det är lite som med Mamma Mia – man tar ett antal snygga låtar och skriver en historia kring dem. Salamone Rossi har bidragit, och hans kända kollega Monteverdi – som också har en roll i föreställningen. Men här finns också väldigt läcker musik av den högst levande serbisk-svenska kompositören Djuro Zivkovich.

Fungerar det?

– I princip, ja – särskilt om man gillar italiensk barock. Och de judiska syskonen Rossi fanns på riktigt i Mantua. Med ett ben vid det katolska hovet och ett i stadens synagoga, utan riktig hemvist i någondera. Antagligen gick de under när den nya, kulturfientliga fursten tog vid. Och här går han som Putin och låter som Trump – och sjunger ”jag, jag, jag”.

Finns det avsiktliga paralleller till vår tid?

– Det har nog både librettisten Magnus Florin och regissören Pia Forsgren tänkt. Vi börjar ju inse att såna här narcissistiska, maktfullkomliga furstar inte bara hör historien till. Här stjäl de nästan showen – såväl den frodigt kvintilerande basen Markus Schwarz som den sylvasst neurotiske tenoren Carl Unander Scharin.

Men syskonen, då?

– Det var dem vi såg där i gungan, tillsammans med Monteverdi – en fin libanesisk tenor. Men det är ett problem med dessa utländska gästsångare som sjunger på svenska – särskilt den lite gutturala countertenoren Yaniv d’Or. De går inte att förstå, och med välvilja kan man säga att det understryker deras främlingskap.

Menar du att operan är obegriplig?

– Nej då – och det är en föreställning med hög klass på musik, dans, kostym. Plus att självaste Karin Mamma Andersson fått välja scenbilder bland teaterns unika kulisser.   

I rollerna syns bland andra Carl Unander-Scharin, Markus Schwartz och Yaniv d'Or.