Det våras för Sápmi. Och det har onekligen gått snabbt. När Amanda Kernells hyllade långfilmsdebut ”Sameblod” åkte framgångståg genom Sverige och omvärlden 2017 var det en sensation som öppnade en ny värld. Nog hade vi hört talas om samernas kamp för sin existens och natur långt tidigare än så men det här var första gången som begreppet Sápmi hamnade i var mans mun och på filmduk.

Och Guldbaggarna haglade.

Sedan dess har vi sett ett mindre lämmeltåg av utställningar, böcker och filmer om och av samer. Nu senast den snyggt kreativa dokumentären ”Historjá – stygn för Sápmi” som även den berör den här filmens huvudkonflikt, den om det naturförstörande bygget av ett kraftverk vid Altaälven. Den här norska spelfilmen skildrar den kända kampen mot staten genom ett mänskligt öde, närmare bestämt lärarinnan Ester som genom åren, för att slippa fördomar och att bli utfrusen, inte berättar för kollegorna om sitt samiska ursprung. Skammen är som en nedärv reflex på grund av ständig förföljelse och fördomsfullt bemötande från majoritetssamhället; sitter som ett skruvstäd kring Esters tillvaro.

Men så dras hon in i fajten om älven och börjar så sakteliga slå sig fri från sitt psykologiska och sociala arv.

Det mänskliga dramat är väl formulerat och dito spelat, inte minst artisten Ella Marie Hætta Isaksen i huvudrollen, och trots sin tydliga geografiska hemvist kan man se det som en universell berättelse om rätten till den egna existensen. Filmen har också en självklar kvalitet som dramatiserad historielektion, som en biopic med Altaälven som huvudperson, där spåren leder ännu längre tillbaka i tiden.

Men filmens upphovsman Ole Giæver drar tyvärr på sig lovikkavantarna när han regisserar de mer dramatiska partierna, med demonstrationer och aktioner. Här blir det lite väl fyrkantigt och övertydligt, här tar plakat och pamflett över, i alla fall i några stelt spelade scener.

Detta dock utan att grundbulten, Esters historia, tar större skada.