Ett fraktfartyg tvingas ge plats åt en fångtransport med högsta säkerhetsrisk. Inspirationen/stölden av premiss från Nicolas Cages ”Con Air” är uppenbar, även om ”Project wolf hunting” utspelar sig till havs och saknar en stark hjälte. Filmen saknar tyvärr också de flesta kvalitéer som hade behövts för att stå ut som en originell pärla i den senaste årens uppsjö av allt köttigare splatterfilmer som (den lyckade) ”Terrifier 2” eller (magplasket) ”Winnie the pooh: Blood and honey”.
Minst hälften av fångarna som lastas på fartyget är mördare. Särskilt en helkroppstatuerad dåre som tidigt lyckas ta sig loss från sina bojor för att orkestrera en rymning. Han firar med en cigg samtidigt som han pissar i ansiktet på vakten han precis mördat.
Ultravåldet i ”Project wolf hunting” har ofta perversa övertoner av juvenil machismo. En av de gränslösa psykopaterna lyckas till och med mörda ett anonymt offer med sin fallos.
Science fiction-elementet dyker upp i form av ett monster som är ännu råare än de dömda mördarna. En superzombie skapad av både militären och läkemedelsjättarna i ”big pharma”. En konspiration som inte behöver spoilas mer här, men som heller inte behöver upplevas i en biosalong. Den är lika grumlig som den är svårköpt.
Filmtiteln hänvisar till den odöda mannen kallad Alpha, som har samma egenskaper som en varg, med fem mäns styrka, värmesyn som slaktaren i ”Rovdjuret” (trots igenhäftade ögonlock) och kan även ducka pistolkulor(?).
Inom ramen för en serietidningsaktig splatterestetik kan den här sortens schabloner fungera. Ibland. Det är tydligt att blodsprutar-ansvarige fått utlopp för en spektakulär fantasi. Samma engagemang syns inte i fajtmomenten. Ultravåldsam action som i ”The Raid” funkar tack vare koreografernas expertis. Efter att typ 30 skallar slagits sönder på exakt samma sätt har ”Project wolf hunting” hunnit bli tråkig för länge sedan.
Project Wolf hunting
Betyg: 1
Regi & manus: Hongsun Kim
I rollerna: Seo In-guk, Dong-Yoon Jang, Jung So-min m fl
Biopremiär: 12 maj