Den finske filmskaparnestorn Aki Kaurismäkis hyllade ”Le Havre” från 2011 var först ut i en tänkt trilogi vars handling kretsar kring hamnar och flyktingar. ”Ljus i natten” är den andra installationen men det kommer att stanna vid det. I alla fall om man ska tro den 60-årige regissören som själv hävdar att han fått nog av filmandet och ”vill börja leva sitt liv”.

Det har han i och för sig sagt tidigare också, och med tanke på att han pr-tajmade sitt uttalande med premiären på Berlins filmfestival i februari, kanske man ska ta uttalandet med en nypa vodka.

Här har han i alla fall gjort en film som på samma gång är puttrigt underhållande som akut angelägen – det är en svår och ovanlig kombo.

Först möter vi Khaled som flytt helvetet i Syrien och anländer till Helsingfors gömd i ett fartygs lastutrymme. I en parallell berättartråd ser vi en finsk man i över medelåldern, en resande försäljare i skjortor, som i ett försök att reboota livet lämnar sin fru och deras gemensamma lägenhet.

På skönt lakoniskt Kaurismäki-vis sägs inte ett ord under denna separation.

Frun sitter vid bordet i den slitna lägenheten och röker. Mannen, som kallas Wikström, tar av sig ringen, lägger den och dörrnyckeln på bordet framför henne. Utan att höja ett ögonbryn lägger frun ringen i den överfulla askkoppen. Inget har sagts. Vi har förstått allt.

Det är Kaurismäki i ett nötskal. Han är världsmästare i det lakoniska. Ja, han och Roy Andersson då. De är för övrigt rätt lika, de där två. I den torra humorn, i valet av färgskalor – det mesta går i öststatsgult – men också i det att de vill skildra de som blivit omkörda av det nutida samhället; trashanksarmén som drar fram på tillvarons skuggsida.

Dock med den avgörande skillnaden att finnens filmer hyser hopp.

Nå. Som van pokerspelare vinner Wikström en mindre förmögenhet i ett spel med ett gäng ljusskygga korthajar (däribland gamle Filminstitutschefen Jörn Donner, som är med i cirka tre sekunder, och faktiskt lyckas spela över i alla tre) Wikström och köper en sjavig krog för pengarna, där Khaled efter en hel del traumatiska turer finner skydd.

Kaurismäki berättar i små bokstäver, i alla hänseenden. Inte minst i den sparsamma dialogen som byggs upp av korta replikskiften som kan te sig entydiga men som rymmer så mycket mer information än de uttalade stavelserna.

Som där i början när Khaled precis tagit sig av båten och frågar en (svart) man bakom en informationsdisk om han kan visa honom var polisstationen ligger.

– Är du säker? frågar mannen.

– Nej…

– Okej. Jag visar dig på kartan så kan du besluta dig senare.

Alltså ett mycket kort samtal som skulle kunna tolkas som att mannen bakom disken möjligen själv har haft med immigrationsmyndigheterna att göra, eller bara har dåliga erfarenheter av polisen, och därför vet att Khaleds inträde i det finska samhället inte kommer bli friktionsfritt, så kanske vore det bättre för honom att smita in i landet obemärkt.

Aki Kaurismäki är känd som kärv suput men ska man tolka honom utefter hans verk, är han den mest älskvärda själen norr om Moder Theresa. Han hyser villkorslös kärlek till sina rollfigurer, och han tror på en slags självklar godhet i människan. I hans filmiska värld hjälper man inte en främling för att det är något fint man bör göra, utan för att det är en naturlig reaktion.

Nog framstår han som nästan brottsligt naiv, speciellt idag när världens alla Trumpar trampar fram med allt fler anhängare bakom sig, men blir därför extra kraftfull. Film nummer ett och två i hamntrilogin är bara genom sin spontana medmänskliga hållning starkt politiska. I slutändan handlar ”Ljus i natten” om huruvida man ser på sin nästa som en besvärande siffra i statistiken eller som någon man kanske kan bistå, i det lilla. 

Naivt eller ej – härligt är det i alla fall, att under knappa två timmar svepas in i Kaurismäkis lojt värmestrålande och vadderade värld.