Det låter som en dialog mellan inspelad fågelsång och raspig ljudkonst, som förs över ett knastrigt gammalt modem med stora störningsmoment. Allt eftersom kommer ljudet mer och mer som elektriska stötar och blandas ihop med de möjligen autentiska, men möjligen digitalt fejkade, fåglarna som kvittrar gällare och gällare.

I Alexandra Daisy Ginsbergs värld består soluppgången av programmerade ljusrör och vi i publiken befinner oss långt nere på marken med himlen och det okontrollerade fågelkaoset ovanför våra huvuden.

Men en trappa upp, i The view from above, (utsikten ovanifrån), har konstnären Aseel AlYacoub ett mäktigt utifrån-perspektiv och laborerar med sådant som reglerar ett samhälle: vägskyltar, frimärken, och hon gör märkliga 3d-teckningar i röd tusch av militärens ritualer utifrån dokumentation på Youtube.

AlYacoub ställer sig och filmar det hon vill. ”Låt managern komma och prata med mig” är hennes kommentar till säkerhetsvakten. Hon är en agent: Aseel was here, och hon visar det direkta sambandet mellan att etablera regler och att skapa, forma, konstruera.

Vad samtiden kräver av oss, är att vi är medvetna om vilka regler vi ställer upp. Vad blir effekterna när vi instruerar en AI att skapa någonting? Eller för den delen när vi formger ett stadsrum för invånare och militärparader? Med alla algoritmer som omger oss skulle de flesta av oss antagligen behöva granska vårt beteende mycket mer än vi anar.

Utställningarna är ganska små och torra – ljudet bokstavligen knastrar i Machine Auguries. Och till och med humorn hos Aseel AlYacoub är torr som fnöske. Båda utställningarna påpekar hur människan kan starta livsfarligt komplexa processer. Jag kanske tror att jag berättar något som det är, rapporterar korrekt, men ändå har jag ingen chans att överblicka hur det tas emot eller hur det kan komma att användas.

Det är fint hur Bildmuseets utställningar förstärker varandra genom sina olikheter. Båda visar det konstgjorda, artificiella som något potentiellt farligt, men utifrån olika perspektiv. Aseel Al Yaqoub understryker hur vi människor formar verkligheten åt varandra; åt mig själv eller den enskilde soldaten i militärparaden, men i Alexandra Daisy Ginsbergs universum har vi redan förlorat kontrollen, både över vår effekt på naturen och över vår förmåga till omdöme; ja oss själva.